HannaKJonsson

Idag på affärn mötte jag min plågoande från en annan tid i mitt liv. Jag vände mig om och började gå och just då möttes våra blickar. Han sa nästan hej. Jag fick nog en chock. Jag höll andan och fick en inre panik. Jag kände hur all ilska och ledsenhet kom över mig. Det är helt orealistiskt att jag fortfarande har dessa känslor kvar.

Jag ville bara hoppa på honom och slå, hårt. Sen ville jag berätta hur jävla illa han har gjort mig. Hur han lyckades trycka ner mig och vara rent elak och få mig att framstå som en idiot. Jag har nog tänkt att han har dött eller något eftersom jag inte har sett honom på flera år. Åuuu vilken människa, jag hoppas ni aldrig träffar någon som han.

Han stod även framför mig i kön när vi skulle betala, han sneglade lite bakåt men jag tror aldrig han skulle våga hälsa på mig nu. Undra hur han kommer ihåg den tiden. Eller om jag ska vara helt ärlig så skiter jag i det. Han fattade ingenting då så han lär nog knappast må dåligt för hur vidrig han var. Jag ryser av bara tanken på honom. Om det finns någon jag personligen skulle kunna göra riktigt illa så är det han. Fortfarande.