HannaKJonsson

Jag tror på att det som är på andra sidan rädsla är det verkliga livet. När man utmanar sig själv lite mer än vad som är inom sin bekvämlighets zon. Det finns ju ingen gång jag är mer nöjd med mig själv än efter jag har ridit och hästen har hittat på något "hyss" eller att jag har ridit förbi ett ställe jag tycker är läskigt. I ridningen utökas bekvämlighetszonen hela tiden. Jag är en sån person som behöver ta tid på mig, det är svårt att pressa mig över en gräns. Fast om man lyckas så skulle jag sällan erkänna att det var värt det.

 

Men som med allting annat så lyckas Lina med detta. Jag litar till 99.9% på Lina när det gäller hästarna. Hon har koll. Hon är försiktig. Hon vill inte att man ska ta onödiga risker. Det är alltid en risk att rida liksom med allt annat här i livet men hon har en extrem bra balansgång. Vi diskuterade detta i stallet häromdagen. För jag kom på att jag tycker inte alls att hon är så försiktig som jag först trodde. För hon vågade ju tro på mig. Hon vågade rida med mig. Hon vågade låta mig göra de saker jag inte vågade själv. För mig är det otroligt modigt. 

 

Hon sa en sak som etsat sig fast i min hjärna "Jo Hanna jag är försiktig, det finns INGEN annan som hade låtit dig bara skritta en runda för ett år sedan!". Jag tror hon blev lite sur för att jag kanske uttalade mig lite klumpigt om att hon inte var försiktig, jag menade mer att hon inte är feg och låter bli att göra saker. Men så sa hon någonting annat typ "Om du skulle ridit med någon annan så skulle du travat och galopperat då och tänk hur långt du skulle kunna ha kommit nu då". TÄNK om jag inte hade haft Lina, jag tror helt ärligt att jag inte skulle rida idag då. Jag var så otroligt rädd, nervös och knäckt gällande ridningen när jag började vara med Lina i stallet. Jag är galet glad och tacksam över att det är just med Lina jag får lära mig rida igen. Jag tycker att hon är försiktig men även väldigt modig och hoppfull gällande hästar, mig, ridning och ja men allt. Hon tänker igenom saker och är verkligen inte hipp som happ som mig.

 

Det jag vill komma fram till är att det finns mycket man kan chansa med och det finns många olika sätt. Om jag hade träffat på någon som puschat mig för hårt så skulle jag säkerligen känt mig dålig och antingen lagt av på grund av det eller av att jag hade tatt mig vatten över huvudet och gjort saker jag inte alls var redo för och kanske flygit av och blitt ännu räddare. Det vet man ju inte men som det känns nu så är jag väldigt nöjd med min utveckling som smyger sig framåt på grund av att jag känner en grundtrygghet.

 

Det finns många sätt att förgylla sitt liv med chansingar. Många chansningar innebär en förändring. Du gör någonting som du inte brukar göra och får därför ett annat resultat i ditt liv. Så brukar jag tänka när det gäller min kost och träning. Jag gör det här för jag vill inte ha det jag hade förut utan jag vill ha någonting annat. Det är en svår balansgång vid chansingar. Ibland går det inte alls och då har man lärt sig det, då får man göra på något annat sätt. Det jag har lärt mig är att det är inte så jobbigt att misslyckas som jag tror i mitt huvud i förväg. Men jag kan ganska ofta skita i en sak bara för att den inte funkade första gången och TÄNK om jag hade missat att få in hästarna i mitt liv igen.

Jag fick för mig att jag ville plugga för några dagar sedan. Det jag vill jobba med är människor. Gärna personal på olika företag. Kanske ekonomi. Administrativt men inte enbart kontorsjobb. Jag vill hjälpa företag att förbättra sin personal och sina tjänster. Det känns som att det är det jag är bra på och jag tycker att det är väldigt roligt.

 

När jag kommer till ett jobb så trivs jag kanon i 6 månader. Jag ser vad som kan ändras och ger ofta arbetsplatsen min syn på saker och ting. Det jag tycker om är att ändra saker. Sen tröttnar jag ofta. Så jag tror det är min uppgift i livet jag har bara inte insett det innan. Jag behöver utmaningar inom allt annat i mitt liv, har dock inte kopplat ihop det med jobb.

 

Det som blir klurigt nu är att hitta rätt utbildning. Min tanke var/är att flytta till en tvåa nu och det passar ju inte alls speciellt bra om jag ska plugga(vara pank). Det bästa är om jag har en häst så är det där jag kan få en massa energi att använda i pluggandet. Fast å andra sidan så skulle jag lika gärna öppna ett hund dagis. Mina tankar goes bananas..

Försöker intala mig detta, det går sådär. Mormor och morfar det betyder "Var inte rädd att förändras. Du kanske förlorar någonting bra men du kanske får någonting bättre."

 

Jag gillar min nya känsliga sida men det har vissa negativa sidor. Skrev ett inlägg som kommer upp här imorgon och tårarna bara rinner. Jag tycker dock att den här känsligheten har gjort att jag vågar mer inte mindre som jag trodde. Utan jag kämpar mer för att nå det bra i livet. Jag ger mer av mig själv och det är någonting väldigt positivt. Jag bryr mig ärligt mer om människor i min närhet och hoppas jag visar det. Jag är så himla lycklig så ofta och det är helt underbart.

 

Många gånger känner jag mig mer utsatt och svag än jag någonsin gjort förut men jag tror det är för att jag släpper folk mycket närmare mig själv nu. Så jag ger människor mer makt över att påverka mig i mitt liv. Vissa missbrukar det och då känns det. Men det är ändå så värt det.

 

Jag kan för tillfället inte ens gå in på min egen blogg utan att gråta. Visa är en stor del av mitt liv och min utveckling. Nä fy tusan jag måste ha slut på tårar snart..

 

Jag måste försöka komma fram till vad jag vill göra i livet. Mitt nuvarande jobb tar snart slut och då står jag återigen utan jobb och rutin i livet. Detta gör att jag har svårt för att ta vissa beslut. Tex. Om jag ska skaffa häst. Om jag ska flytta. Om jag ska köpa en bostad. Alla dessa saker beror ju på ekonomin och som arbetslös har jag inte en bra ekonomi. Om jag lyckas få ett jobb ganska snart så är det oftast för en kort tid iaf och då vet jag fortfarande inte hur det blir när den perioden är slut. Det känns som att jag alltid kommer tillbaka på noll.

 

Frågan är då, är det värt att jobba med någonting jag inte kan vara väldigt bra på för att ha en fast inkomst varje månad och ha en fast rutin i vardagen så att jag vet att jag "överlever" både ekonomiskt och tidsmässigt(tex ta hand om en häst varje dag). Jag tycker om att ha ett jobb, ett jobb där jag vet att jag kan göra ett bra jobb, där jag vet att jag har kunskapen och viljan att jobba. Klarar jag ens av att ha ett jobb där jag inte trivs?! Det kanske är värt det om jag får en fritid jag verkligen vill ha?!

 

Frågan är vad som gör mig nöjd? Kommer jag någonsin bli nöjd?

 

Om jag vore lite mer som alla andra så skulle jag kanske våga chansa, inte ha kontroll på allting hela tiden. Även om jag bytte lägenhet så skulle jag ha råd att bo där i ett år helt utan ny inkomst MEN jag vågar inte chansa. Varför är jag så himla rädd för allt nytt, förändringar och att inte ha fullständig kontroll? Varje gång jag utmanat mig själv och gjort saker utanför min bekvämlighetsbubbla så har jag mått strålande efteråt. Är vissa saker för stora att utsätta mig för?! 

 

Vad är egentligen viktigt i mitt liv? Jag måste Tänka OM.

Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv de senaste åren. Är väldigt nöjd med resultatet i stort men känner att jag kanske håller tillbaka lite för mycket av mig själv och det ska jag nu sluta med. Jag har lärt mig nu att jag får skiten oavsätt hur jag beteer mig. Så jag kan ju lika gärna leva upp lite till skiten. Jag har blitt grym på att bita ihop och inte säga min åsikt om saker och ting och bara flyta med i situationer då jag hade varit en vulkan förut. Men nu känner jag att jag tänker stå upp lite mer för mina åsikter och tankar igen. Jag har ju i hela mitt liv levt efter att alla måste få ha sin åsikt, men det klarar inte alla av. När jag var yngre ville jag alltid få rätt och att alla skulle tycka som mig. Men jag känner inte alls så längre. Bara jag får säga vad jag tycker och tänker så är jag nöjd. Jag kommer inte att göra det alltid. Men lite mer än jag gjort det senaste året. Det värsta som kan hända är ju det som har hänt och det var inte så farligt.

 

Det jag känner är det värsta med att förändras och bli en lite mjukare människa är alla dessa känslor som flödar omkring och är ohanterliga lite titt som tätt. Jag har rivit ner min fina höga mur och bjuder in alla mycket närmare än någonsin tidigare och när någon väl sårar mig så tar det sjukt mycket hårdare än om den skulle ha stått på andra sidan muren. Men jag antar att det är den risken man får ta när man släpper människor mycket närmare. Jag upplever det dock både frustrerande och svårt.

 

Likaså när man ansträngt sig det absolut mesta man kan och anpassat sig för att passa in med olika personligheter och sen är de bara rent elaka tillbaka. Då känner jag bara att FAN, jag skulle ha betett mig som en jävel mot dom och inte försökt så mycket. Men det är mycket man inte vet förrän efteråt och då är det försent, då är jag ju redan sårad och att såra andra ger mig inget.

 

Det känns som att det bubblar lite i mig och att det finns saker som vill komma ut. Tur att man har hela livet på sig att lära och tur att jag har bloggen så jag får sätta mina spretiga tankar på prent.

Lite mer såhär ska jag leva nu då, jag har anpassat mig lite för mycket det senaste året.

Hur utvecklar och förändrar ni er själva? Eller är ni helt nöjda?

Idag hade jag ett möte. Jag fick veta den stora anledningen till varför jag nu slutar på jobbet. Anledningen är människor som är falska och fega. Jag är så himla ledsen att jag får lämna mitt helt fantastiska jobb. Har ju trivts väldigt bra med det. Det var dock mitt val men under dessa omständigheter så funkar det inte att jobba tyvärr.

 

Jag är väldigt besviken på att människor inte kan vara ärliga. Och att skylla på att jag är en stark människa känns ju inte som att det bara är mitt "fel". Det känns skönt att jag äntligen har fått veta sanningen och att alla mina känslor har varit rätt. 

 

 

Så nu är jag arbetslös, Give Me A Job!

Allas kamper är olika. Jag personligen jämför allting med fysisk smärta och döden. Ändå är allting inte så lätt som jag önskat.

Innan jag gick beroendeterapeut utbildningen tänkte jag typ aldrig direkt noga på hur jag mådde. Efter utbildningen är typ allting jag gör kopplat till hur jag mår. Allting jag gör i livet är för att jag vill MÅ BRA, antingen nu eller senare. Just nu går jag igenom en grej som verkligen får mig att fundera hur bra jag kommer att må av den här situationen i vardagen. Jag kommer vara otroligt nöjd sen kan jag tänka mig men Är det värt det? Det är himla svårt att veta vilket val som är rätt just nu för att man ska ha det bättre i framtiden.

 

Hur väljer du i livet. Snabba val som gör att du mår bra för stunden eller lite svårare val som gör att det blir bättre i det långa loppet? Jag tycker att det är himla svårt att avgöra vad som är bäst och att stå i valet och kvalet drar ner energinivån till minus 111. Så ett beslut är oftast nödvändigt och skönt oavsätt resultat. Men det skulle vara skönt att göra rätt val på en gång och bara känna att det är bäst så.

 

Ibland ogillar jag att ha makten över mitt liv. Tänk vad skönt det skulle vara om någon annan hoppade in och bara sa vad som var bäst. Som liksom visste hur det skulle bli bäst. Fast är det alltid nödvändigt att få det resultatet som är bäst? Är inte alla val i livet själva livet? Det känns på något vis som att en del av mitt liv är på paus, håller andan om hur det ska bli. Jag är inte direkt orolig. Jag känner att jag vet vart jag står och hur jag vill. Frågan är om jag kan leva upp till mina förväntningar och krav under dessa förutsättningar. Förutsättningar som jag bara fått utan att villa ha dom. Som jag får rätta mig efter på ett eller annat vis. 

 

Hmm ja jag undrar om jag blev nå klokare av det här. Ni blev nog inte det iallafall. Herregud vilken röra. Hoppas jag är glad ikväll när jag klickar in här. Att livet på något vis andas igen.

Jag fick en tankeställare som jag fortfarande funderar på. Detta tyder på att jag inte kan bestämma mig hur jag tycker och känner. Jag tror att jag har tänkt fel. Det handlar om människor i närheten. Det är lätt att hålla fast vid de man känt länge. De nya ser jag fler brister i än de gamla som jag redan gillar. Och nu känner jag att jag har slösat massor med energi på en person som inte prioriterar mig alls. Jag blir arg och ledsen och vill radera allt. Telefonnummer, Facebook och alla andra kontaktgrejer. Då slår det mig att jag kan numret utantill. Jag tar därför ett moget beslut nu och låter allt vara som det brukar men jag lägger inte mer energi på den här personen.

 

Varför jag kom att tänka på detta är för att två personer jag har ingenting (ni vet inte ogillat men inte gillat) eller man kan beskriva det som inte gett chansen har visat sig från andra sidor. De är väldigt trevliga och de inser inte alls att jag inte ger dom någon chans. De är bara öppna och snälla. Dessa människor kan jag lätt ignorera och inte bry mig så mycket om men det ska jag ändra på. Jag vill också vara som dom.

 

Jag har rensat väldigt mycket bland mina vänner under åren och speciellt när jag gick beroendeterapeut utbildningen. Men vissa har fått hänga kvar lite för länge och jag vill gärna att alla ska känna sig uppskattade och sedda vilket gör att jag tycker att jag ger ganska mycket av mig själv.

 

Mina bästa vänner!

 

Jag hatar att inte veta, jag vill veta allt precis hela tiden. Det har påverkat mitt liv så himla mycket. Jag har varit feg och inte gjort så himla mycket nya saker bara för att jag inte vågar. Det är inte bra. Ett av mina mål detta år är att testa lite nya grejer. Jag ska inte dömma ut allting innan jag ens har givit det en ärlig chans.

 

Jag säger tex Ja till nästan alla fester fast det är med folk jag inte jättegillar eller ens känner. Det är otroligt jobbigt för mitt psyke men jag tror att jag kommer att vinna på det i längden.

Jag provar olika träningsformer som jag förut inte ens skulle våga mig på. Det är svårt och min hjärna skriker ibland Neeej för att jag inte kan eller nästan vill men jag provar och gör så gott jag kan, det är okej för mig.

Jag lät min syster välja resmål iår, som tur var blev det Mallorca igen.

Jag ska åka på ett bröllop helt själv 8 timmar härifrån. 

Jag utmanar mig själv nästan varje gång jag rider, det finns så mycket som skrämmer och lockar mig i ridningen. Jag ska tex rida Tage varje gång jag får chansen.

Jag släpper människor mycket närmare mig själv än jag någonsin gjort förut och det är fullkomligt skrämmande.

 

Min nyaste utmaning är att inte kolla Skattekontot. Åhh jag vill så gärna veta. I hate hate it men snart är det april och då kommer Brevet!!

 

Ibland är det bra att vända allt uppåner innan man hittar en bra balans..

Såg en film på bio i onsdags FLIGHT! En film om en flygkrasch men även så mycket mer. Piloten var alkoholist och drogberoende och man får verkligen följa hans resa genom en alkoholists sätt att hantera saker. Det är så klockrent att det är skrämmande. Det är verkligen så det fungerar. Och det är fruktansvärt. Jag rekommenderar alla att se den!

Om det finns någonting jag är totalt kluven till så är det beroenden. Speciellt alkohol och droger eftersom det är dom jag kan relatera till sedan jag jobbade på behandlingshem. Jag har kunskapen, själva informationen, faktan om vad det beror på i kropp och själ. Men när mina nära och kära lever med detta i sina liv är det inte lika lätt att förhålla sig på ett vettigt sätt längre. Jag har sett historien om och om igen, Exakt likadan med så många som jag har träffat. Jag vet att det inte går att göra någonting förrän de beroende själva vill, det är faktiskt den mest tragiska sanningen jag känner till. Jag vill så gärna peppa mina vänner fulla med hopp och tro på att "det kommer gå bra" den här gången. Men jag kan inte. Jag känner mig som ett okänsligt pucko. För det enda jag kan tänka är "sluta håll om ryggen". Det är tyvärr det enda konkreta jag vet som verkligen har hjälpt personer att erkänna/insett sitt beroende och det är först då de kan ta emot hjälp. Sålänge du sjukanmäler, skjutsar, handlar, ljuger, ler, döljer, uppehåller fasaden för att ingen ska inse hur det står till eller för att du älskar denne person så kan den beroende fortsätta sitt beteende.

 

Man ska bry sig och att ställa krav är att bry sig. Att vara konsekvent är viktigt. Om du inte vill att pappa ska få träffa dina barn när han är påverkad så stå på dig och gör inga undantag för födelsedagar, jul, buspalatset för att han bara var lite full. Utsett inte dina barn för samma sak som du blitt utsatt för. Alla har inte en farfar. Om du bara vill träffa din mamma när hon är nykter så vänd i dörren om hon inte är det. Om du inte vill träffa någon i din familj om de inte varit nyktra i fem veckor så är det helt ok. Det är för att du vill dom väl inte för att du inte bryr dig. Jag vet att raderna låter kalla och att jag får det att låta enkelt, men detta är allt annat än enkelt.

 

Jag blir så himla ledsen och arg på människor som om och om igen trampar på mina vänner. Jag vill ruska om mina vänner och få dom att inse att det inte ska vara såhär. Jag vill ge dom styrka.

 

Mitt råd är ställ krav och var konsekvent. Jag fick samma kommentar av två olika personer då när jag sagt detta "men tänk om hon dör inatt då när jag inte svarar i telefonen" sa dom. Det är tufft. Det är fruktansvärt att gå och bära på den bördan. Tänk om min mamma dör för att jag inte svarar i telefonen av ren vrånghet. Den ena har idag  ën mamma som upplevde att hon hade förlorat allt när inte ens hennes dotter ville svara i telefonen när hon ringde så hon gick in i en dimma och var i så dåligt skick när hon kom till sjukhuset att hon nästan dog. Idag är hon nykter alkoholist, en närvarande mamma med en galet glad dotter och till och med mormor har hon blitt. Den andra slutade inte svara i telefonen så de lever fortfarande efter 5 år samma liv, med oro om nätterna och med utskällningar var och varannan dag. Med detta vill jag har sagt att vad du än väljer så är det en chansning. Om du fortsätter göra som du alltid gjort så får du troligtvis samma resultat. Frågan är också vad du vill ha för livskvalité på ditt liv. Frågan är också vad har din beroende för livskvalité på sitt liv.

 

Jag kan ärligt säga att personer som har ett beroende är de mest kreativa och påhittiga personer som finns. Det finns så himla mycket talang och liv som går till spillo på grund av denna sjukdom. Jag kan bli så arg ibland när jag tänker på det och jag har svårt att förstå att det är sjukdomen som gör att det blir såhär. Men det jag vill framhålla är att alla människor har ett val. Tyvärr är det bara den beroende som kan bestämma om den vill välja att bli nykter eller inte. Jag tror inte att det fungerar att påtvinga en person en behandling men man ska alltid försöka att ge den hjälp, visa möjligheterna och pusha för att den ska ta behandling.

 

... & det är inte bara att sluta..

Jag känner att jag är ganska bra på att leva i nuet och njuta av livet så mycket som möjligt. Men ibland är det behövligt med en påminnelse och det fick jag av Linas inlägg på bloggen. Det är himla lätt att ta saker för givet och förvänta sig att livet är likadant imorgon som idag. Ibland händer det saker som inte borde hända och då förändras många liv.

 

Jag kände det idag när jag var till Växbo och hämtade en bil och åt mat lite snabbt. Vi åkte ner till mormor och morfar en sväng för att hämta saker och jag "hann" inte ens gå in och säga hej och prata en stund för att vi skulle iväg på annat. Jag vill hinna umgås mer med mormor och morfar och även resten av familjen såklart. Jag tänker jämt att jag ska göra det när jag inte har så mycket planerat men min kalender är planerad allt som oftast.

 

Jag kände samma sak när mamma och pappa var i Thailand och tsunami varningarna kom. Jag är så himla rädd att någonting ska hända någon i min närhet något så jag får ont i magen av bara tanken.

 

Ikväll var Viktor i en bilolycka med en lastbil. Det kan gå snabbt. Det kan gå illa. Det kan gå ganska bra som det gjorde denna gång men det får en verkligen att tänka till en extra gång på vad som är viktigt i livet.

 

Kärlek

Nu får jag krupp. Jag har nu läst ikapp alla bloggar jag har kunnat komma på och ingen skrev någonting roligt förutom Linda som skrev fint om kärlek men hon har lösenord på sin blogg så ni kan tyvärr inte få läsa det Haa. I storbloggarnas inlägg länkas det hit och hit och jag måste vara den uslaste läsaren dom har för jag skulle aldrig köpa något som dom rekommenderar eller använder.

 

Nu är jag trött på att sitta här i min härliga fina soffa. Jag vill ha någon att prata med. Flamsa, ta roliga kort, skratta, skvallra men allt jag har är du. Min blogg. Jag har rätt mycket att skriva här men det är så svårt att förmedla en känsla i text på rätt sätt. Jag är nog en ganska ironisk person som gärna driver lite för mycket och då blir ju allt bara fel. Så jag låter bli att skriva något om det jag skulle vilja.

 

Kan dock berätta om min granne för er, en inte lika bra granne som jag pratade om häromdagen. Mina pantflaskor försvinner ju hela tiden och jag har hela tiden antagit att det är en yngre kille som bor några lägenheter bortanför mig som snor dom. Han och hans gäng har snott lite möbler och grejer från grannarnas balkonger också så det var ju inte helt oväntat. Dock så har jag inte haft alls några bevis för detta och på ett sätt har jag tyckt att det varit skönt för då slipper jag panta. Men så skulle jag bli ekonomisk häromdagen för jag var nära att nå mitt mål på sparade pengar och då tänkte jag att det vore bra med lite extra slantar. Så jag lät påsarna med pant stå här innanför dörren i säkert två veckor och jag blev helt tokig så häromdagen ställde jag ut dom. En KVART senare så står jag i köket och ser grannen gå in på min balkong och sträcka händerna mot påsarna. Jag fick en reflex och knackade på fönstret som var lite öppet. Han sa då "Öööö jag skulle bara kolla vad du gjorde". Jag svarar "Mmm säkert". Han går bort men jag kommer då på att om han verkligen snor pantflaskor så behöver han nog dom bra mycket mer än mig så jag ropade "Fast hörru, du kan ta dom om du vill!!" Haha.. så sjukt. Han kommer tillbaka och tar den ena sen står han där och väntar och mumlar "ska jag ta den här?" Jag säger "nä ta båda, det är helt okej!".

 

Sen var vårat samtal slut. Haha.. tänk vilka underliga grejer jag får för mig. Min syster tyckte att jag var galen. Men vafan var inte han mer galen som kom tillbaka?

Jag har så himla många ideér och tankar att jag blir knäpp ibland. Min önskan är att öppna någonting eget när mitt pågånde vikariat går ut om ca ett år. En av mina bästa vänner vill uppenbarligen också göra det. Det vore så himla kul! Men då måste jag flytta. Jag vill inte flytta. Jag vill starta företag.

 

Hur roligt kan det bli. Hur uber bra kan det bli. Hur svårt ska det vara. Varför satsar jag inte bara?! Just do it borde vara mitt mantra.