HannaKJonsson

Snart ny vecka och mitt prio ett kommande vecka är att jag måste hitta ett jobb(hur man gör har jag ingen aning om). Min hjärna får ingen ro utan jobb och min ekonomi går inte ihop överhuvudtaget utan ett jobb. Jag har ju precis flyttat och fördubblat min hyra. Jag har slutat ett jobb som gav mig dubbelt så mycket pengar som jag får nu. Jag har skaffat en häst som kostar några tusen varje månad. Så två större utgifter och en mycket mindre inkomst det går inte riktigt ihop. Jag tror att allting skulle kännas lite lättare om jag bara kände att jag hade råd med allting utan att snylta på sparpengarna hela tiden. Jag trodde aldrig att jag skulle vara arbetslös såhär länge. Känns som en spiral som jag verkligen vill åka åt det andra hållet i.

 

Det känns som att det här påverkar mina tankar om Winston mer än jag trodde också. Winston kostar lite mer än en "vanlig häst". Tex skoningen kostar nästan 2000 per gång. Sen äter han lite annan mat på grund av att han inte äter spannmål så det blir några hundra extra per månad. Skor specialbeställs. Han äter typ dubbelt så mycket(fast det ingår just nu i min extremt låga stallkostnad) som en "vanlig häst" på grund av sin storlek. Jag har alltid varit medveten om dessa saker jag har bara inte tänkt så mycket på det som problem(kanske beror det på att vi har lite problem i ridningen just nu?!). Han är ju den typ av häst som jag önskar och vill ha. Dock blir det en stor kostnad när man inte har så mycket inkomst varje månad. Detta ändock inte ett så stort problem egentligen för han kan leva på sparpengar ett bra tag. Men att gå runt på inkomsten per månad skulle ändå vara skönt!

 

Det var min status på Facebook idag. Äntligen känner jag ett hopp om jobb framöver. Jag har varit och är ganska förstörd i min mag och självkänsla. Jag har inte skrivit så mycket om mitt förra jobb här just på grund av att det var ett jobb. Vill inte att företag ska läsa här och tro att jag hänger ut vem som helst för någon liten grej. Men det som hände mig var ingen liten grej utan det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Jag har tagit mycket skit i mitt liv. Men det här var på ett helt annat sätt. Människor jag litade på svek mig och var otroligt elaka. Min magkänsla berättade för mig att jag inte borde lita på en människa men jag försvarade denna mot alla eftersom vi var i samma arbetsgrupp. Jag ångrade det så mycket i fyra dagar, jag tänkte att FAN jag borde ha sagt vad jag tyckte och tänkte och berättat att det de upplever är helt rätt att denna människa inte är bra men jag bet mig i tungan och gjorde det som jag ansåg vara bäst för mitt arbetslag. Nu ångrar jag mig inte längre, det finns saker jag ångrar men inte just det att berätta för alla. Det jag ångrar är att jag inte stod upp mer för mig själv. Jag älskade mitt jobb och gjorde alltid mitt bästa.

 

Detta har påverkat mig när jag pratat med företag och i mitt jobbsökande för de lyckades verkligen bryta ner mig. Få mig att känna mig värdelös. Jag har otroligt bra människor runt mig och det är jag galet tacksam för. Men att vara med om det här har på något sätt fått mig att tvivla på mig själv. En person jag jobbade med tyckte jag verkligen om, min magkänsla gav mig enbart bra vibbar och hon var inte det hon måste vara den falskaste människan jag någonsin mött. Det är det som svider mest, att en människa kan vara så gör mig ledsen och chockad. Jag måste lämna detta nu. Det är nog bra att återgå till det som var innan, då jag var uppskattad och omtyckt för den jag verkligen är!

Återigen har en person blitt mördad i Bollnäs. Jag kan inte förstå varför man inte jobbar hårdare med drogproblematiken. Hur många behöver dö innan någon "tar i med hårdhandskarna"? Hur svårt kan det vara att ha någon att bevaka dessa människor och ta fast dom för varenda felsteg de tar? Det lär ju samhället tjäna en jävla massa på. Jag vet att polisen har fått in tips som de inte gör någonting vettigt med. Ingen jag känner vill längre lämna tips till polisen för de leder ändå inte till någonting. Hur har polisen lyckats blivit en så opålitlig part i vårt samhälle? Vi kommer ju aldrig att få tillbaka respekten heller sålänge de inte gör någonting synligt.

Lina skriver väldigt kloka och genomtänkta inlägg. Vi skriver ganska ofta om samma saker fast utifrån våran egen synvinkel såklart. Igår skrev hon om Winston och jag blir alldeles varm i hjärtat.

Kopierade rakt av..

 

Jag måste försöka komma fram till vad jag vill göra i livet. Mitt nuvarande jobb tar snart slut och då står jag återigen utan jobb och rutin i livet. Detta gör att jag har svårt för att ta vissa beslut. Tex. Om jag ska skaffa häst. Om jag ska flytta. Om jag ska köpa en bostad. Alla dessa saker beror ju på ekonomin och som arbetslös har jag inte en bra ekonomi. Om jag lyckas få ett jobb ganska snart så är det oftast för en kort tid iaf och då vet jag fortfarande inte hur det blir när den perioden är slut. Det känns som att jag alltid kommer tillbaka på noll.

 

Frågan är då, är det värt att jobba med någonting jag inte kan vara väldigt bra på för att ha en fast inkomst varje månad och ha en fast rutin i vardagen så att jag vet att jag "överlever" både ekonomiskt och tidsmässigt(tex ta hand om en häst varje dag). Jag tycker om att ha ett jobb, ett jobb där jag vet att jag kan göra ett bra jobb, där jag vet att jag har kunskapen och viljan att jobba. Klarar jag ens av att ha ett jobb där jag inte trivs?! Det kanske är värt det om jag får en fritid jag verkligen vill ha?!

 

Frågan är vad som gör mig nöjd? Kommer jag någonsin bli nöjd?

 

Om jag vore lite mer som alla andra så skulle jag kanske våga chansa, inte ha kontroll på allting hela tiden. Även om jag bytte lägenhet så skulle jag ha råd att bo där i ett år helt utan ny inkomst MEN jag vågar inte chansa. Varför är jag så himla rädd för allt nytt, förändringar och att inte ha fullständig kontroll? Varje gång jag utmanat mig själv och gjort saker utanför min bekvämlighetsbubbla så har jag mått strålande efteråt. Är vissa saker för stora att utsätta mig för?! 

 

Vad är egentligen viktigt i mitt liv? Jag måste Tänka OM.

Jag vill ge en stor fet diss till de som på internet titulerar sig bantingsblogg eller träningshälsoblogg eller instagramkonton som lägger ut frestande bilder. Häromdagen då jag var så sugen på kakor, de dansade framför mina ögon både om jag tittade och om jag blundade så klickade jag mig in på de som brukar ha en peppande strikt diet och livsstil men nä det var glass och "jag unnar mig på semestern" inlägg. Vidrigt. Jag tycker egentligen att det är helt okej att de lever som vilken annan människa som helst men ändå tycker jag inte att det hör hemma på peppbantningsbloggar. Hur tycker ni?

 

Detta är alltså renodlade bantings/gå ner i vikt bloggar som annars lägger ut fina matbilder med bra vettigt innehåll. Men som nu alltså freakat ur. Jag kände mig besviken men det kanske endast var på grund av att jag gick in där med förhoppningen att bli peppad och istället blev jag även sugen på glass, sura godisar och makroner som några ätit. Jag tillägger här att jag ser inte alls min blogg som en sån här blogg, utan det är alltså renodlade vikt bloggar.

 

Sen har jag en undran hur ni andra gör och varför det är såhär. Det jag tänker på är de jag följer på Instagram som är tränings inspo. De lägger ut skitbra övningar, tips, råd mm. Men sen lägger de även ut sjukt mycket skit som de äter. Jag vet att jag tycker det är jobbigt för jag tycker det är orättvist och förjävligt att jag inte också kan äta alla de där sakerna men jag är helt på det klara med att jag inte kan göra det. Men jag skulle så gärna vilja ta del av ENBART tipsen och inspon inte alla frestelser som B&J glass, små godis, bilpåsar, chokladbollar och massa annat som de preppar kroppen med för att "orka" mer?! Jag tycker det är så konstigt att de trycker i sig rent socker var och varannan dag. Men de vill ju bara ha muskler och muskler som syns. Jag vill ha en hållbar kropp. Det är kanske inte samma sak riktigt. Jag fattar det inte, vill inte se det och det stör mig otroligt mycket!

Jag hatar att inte veta, jag vill veta allt precis hela tiden. Det har påverkat mitt liv så himla mycket. Jag har varit feg och inte gjort så himla mycket nya saker bara för att jag inte vågar. Det är inte bra. Ett av mina mål detta år är att testa lite nya grejer. Jag ska inte dömma ut allting innan jag ens har givit det en ärlig chans.

 

Jag säger tex Ja till nästan alla fester fast det är med folk jag inte jättegillar eller ens känner. Det är otroligt jobbigt för mitt psyke men jag tror att jag kommer att vinna på det i längden.

Jag provar olika träningsformer som jag förut inte ens skulle våga mig på. Det är svårt och min hjärna skriker ibland Neeej för att jag inte kan eller nästan vill men jag provar och gör så gott jag kan, det är okej för mig.

Jag lät min syster välja resmål iår, som tur var blev det Mallorca igen.

Jag ska åka på ett bröllop helt själv 8 timmar härifrån. 

Jag utmanar mig själv nästan varje gång jag rider, det finns så mycket som skrämmer och lockar mig i ridningen. Jag ska tex rida Tage varje gång jag får chansen.

Jag släpper människor mycket närmare mig själv än jag någonsin gjort förut och det är fullkomligt skrämmande.

 

Min nyaste utmaning är att inte kolla Skattekontot. Åhh jag vill så gärna veta. I hate hate it men snart är det april och då kommer Brevet!!

 

Ibland är det bra att vända allt uppåner innan man hittar en bra balans..

Tre bokstäver som stör min hjärna. Jag har läst och läst om varför detta ord bör finnas och hur det ska användas men jag accepterar det inte. Jag tycker att det är ett jävla fjant låtsasord för människor som inte har något bättre för sig än att hitta på onödiga ord. Jag sitter här i soffan och kollar på Biggest Loser och det står hen, hen, hen tre gånger på en mening. Nä alltså det är inte okej. Finns verkligen det här påhittade ordet nu??

 

Jag stör mig nog mest för att det ser ut att vara felstavat, sen för att jag inte vet om det är en hon eller han dom menar och sen förstår jag inte syftet varför en han eller hon skulle vilja bli kallad någonting som inte finns heller. Varför är det så fel att vara kille eller tjej?? Fattar verkligen inte grejen och jag tänker faaan kalla varenda jävel för HAN, HON, KILLE, TJEJ, POJK, FLICKA lite för ofta från och med nu och i framtiden PUNKT

 

Eller ja jag kan ju lägga till att jag älskar att placera människor i olika fack och jag tycker inte ni som inte gillar det har mera rätt med ert runtflytande flummiga sätt att se på saker. Vi är olika, acceptera faktum och sluta använda detta påhitt.

Äntligen har trycket på mitt bröst börjat släppa. Jag har alltid saker i mitt undermedvetna och medvetna som jag vill i mitt liv. Men ibland kommer allting bara över mig och denna gång blev allt bara för mycket. Det har varit en riktigt jobbig tid. Min hjärna har gått på högvarv och mitt mående har verkligen inte varit bra. Nu känner jag att jag har landat lite. Jag har fyllt livet med det jag gillar allra bäst. Lina, Johanna, Hanna, min familj och hästarna. De kan liksom inte göra någonting för att jag ska må bättre men jag behöver bara ha människor med mig lite mer än i vanliga fall.

 

Nu känner jag mig iaf lite taggad på träningen igen, maten flyter på och livet känns rätt ljust igen. Otroligt skönt. Jag ska fortsätta ha lite mer oplanerad tid i mina veckor. Jag har för lätt för att boka upp mig för mycket. Ja ja jag ville bara mest säga att jag ser lite ljusare på saker och ting igen.

Jag orkar inte bli arg en längre tid längre. Som nu med bilen som jag köpte. Jag blir arg och irriterad när jag pratar om den men annars så orkar jag faktiskt inte. Någonstans måste jag inse att det finns oärliga människor som beteer sig som skithögar. Människor som ljuger och som inte har någon respekt för andra människor. Jag har kommit fram till att det inte ger mig någonting att gå och slösa energi på saker som jag ändå inte kan påverka. Jag tillåter mig själv att vara vrålarg eller ledsen ett tag(typ 1-2 dagar). Det förtjänar jag. Men en trasig bil är inte hela världen. Jag är inte alls speciellt ledsen över att bilen är trasig, jag är ledsen och förvånad över att människor kan vara så elaka. Jävligt tråkigt men that´s my life. 

 

Jag har bestämt mig för att kontakta killen som ägde bilen innan dessa som jag köpte bilen av. Förhoppningsvis vet han lite mer om vad som ska göras och hur bilen har varit förut. Det är det bästa som jag kan göra för tillfället. Vi får ta det härifrån liksom.

 

Förut ville jag påverka allt, ha kontroll på allt, veta allt, få som jag ville och var långsynt som faan. Det är väldigt energikrävande att hela tiden vara uppretad och kontrollerande. Men det var mitt sätt att leva. Jag tycker inte det är ett lyckligare liv så jag har slutat med det. Jag kan inte få människor att tycka som mig. Jag kan inte få människor att inse hur farligt det är att röka tex bara för att jag vet det. Jag kan inte få människor att vara ärliga bara för att jag är det. Jag kan inte bestämma över människor även om jag bra gärna skulle vilja. Att släppa dessa frågor är rätt skönt. Det är lättare än att vara vrång, jobbig, tjurig även om jag fick som jag ville lite oftare än nu. Mycke jag gjorde förr i tiden tyckte jag att var för att "hjälpa" andra människor. Men de flesta uppfattade det nog inte så tyvärr.

 

Det är mycket som har förändrats. Om jag hade blitt lurad på detta vis för 10 år sedan hade jag nog gått under av att någon kunde göra detta mot MIG. Jag skulle varit helt förstörd. Men nu känner jag att "vafan, det är en bil. Jävligt tråkigt men det finns värre saker". Jag är inte bitter. Jag tycker att dom är svin som ljög för mig för det har jag inte förtjänat. Men jag hoppas att karman finns med där och drabbar dom på något annat sätt. De ska snart få barn, om 7 veckor. Jag önskar verkligen att de blir bättre människor tills dess.

Det finns många grenar på ett träd.. det finns lika många vägar och val i ett liv..

Sitter på jobbet på golvet och känner bara för att störtgrina. Jävla satans skit bilar. Pappa ringde tidigare och sa att om jag kunde så skulle jag försöka lämna tillbaka bilen. Men dom var totalt jävla hjärndöda och skrek och sa samma saker 711 gånger. Det är något fel på bilen jag köpte. Något Johan och pappa inte vet vad är. Så nu är jag utan bil iaf. Lite fattigare och mycket ledsnare. Jag är verkligen så himla trött på elaka människor och lögner. Vill bara åka och ha hundbajs på hela deras hus, bilar och träd. Skulle ha litat på magkänslan och bara åkt hem igen när bilen började krångla.

 

Jag är så jävla ledsen. & ont i ryggen har jag också, bara det gör mig ledsen. Skit dag.

Häromdagen när jag kom ut springandes efter att jag hade varit in och vänt så fick jag en fråga från en av byggkillarna. "Hur många liv har du?"

Mitt svar blev en fråga "Va?".

De sa då. "Imorse kutade du ut i ridkläder, stora stövlar, sportig täckjacka och håret mitt på huvet. Sen kom du tillbaka och efter en stund sprang du ut svartklädd och sminkad. Nu kommer du med packning och ska vart?!"

"Öhh jobbet!"

Då säger en annan kille "och tränar du jämt eller?"

"öhh nä"

"Förr en dag sprang du med en tjej och igår kom du hem sent och såg ut att ha träna"

" Jaha!"

"Sen åker du i tre olika bilar" säger en.

Här ser jag nog bara tokchockad ut.

Då säger en kille "Ja alltså vi har pratat lite om det här..... när vi fikade och så..."

"Haha.. Vad?"

"Ja alltså hur du verkar fara runt och byter kläder, bil och stil hela tiden, alltid på väg".

"hmm jaha okej"

 

Vad ska man säga tur att man har ögonen på sig? De berättade också att de undrade vart min hund var och att de hört att han blitt störd av byggnationen. Hur gulligt?! Jag försöker trots hur less jag än är på denna ombyggnation att vara trevlig mot alla som är här och jobbar för det är ju inte deras fel. Och det har märkts enligt dessa män. Skönt att de inte hatar mig!

 

Jag rekommenderar starkt den här sidan! Jag beställde ett nytt batteri till min, vad jag trodde värdelösa telefon, men det var bara batteriet som var paj. Så jag beställde det klockan 18 på kvällen och hade batteriet i brevlådan klockan 10 dagen efter. Hur sjukt? Jag fattar inte hur dom hann. Skit bra! Enkel betalning. Frakfritt!

Jag fullkomligt älskar den låten idag. Jag har nog lyssnat på den typ 20 gånger ikväll. Den är stark, power, arg, förhoppningsfull, den får mig att le. Hög på livet liksom, den är allt!

 

Jag har varit riktigt förbannad idag. Människor som är väldigt vuxen i ålder och beteer sig som en snorunge. Omogna kränkande elaka människor är bland det värsta jag vet. Jag var otroligt mogen, jag gick inte i strid, jag bråkade inte utan jag elimenerade människans ord. Men jag skulle så gärna bara viljat hällt 7 ton kobajs i hans trädgård men det går ju inte att leva så. Nu är det gjort och snart bortglömt av många men en av mina bästa vänner fick må dåligt och det är inte okej. Synd, så jävla synd att man inte bara kan bestämma och styra över alla andras handlingar, ord och liv. Tur att det finns minst lika många fina, snälla, kloka människor som inser vad som är rätt och hur det bör vara.

 

Imorgon ska jag träna, på gym. Baltazar vet jag inte vart jag ska göra av. Känner att det är dax nu. Mitt knä fuckade upp sig idag. Det vek sig, höggs med en sylvass kniv, jag kunde inte gå utan att hålla i rullstolen. Kul. Jag är redo nu. Knäna och ryggen och magen och armarna ska tränas upp via ett gym igen. Intressant. Knäckande eftersom jag vet att jag inte kommer att orka lika mycket nu som när jag slutade förra gången. Men det betyder också att jag kan bli starkare om jag kämpar. Kämpa, det kan jag.

 

 

Fan, jag blir så himla ledsen. För ett år sedan pratade jag om den här bloggen rätt mycket. Jag vet att jag tipsade er om den några gånger. Det är verkligen så hemskt. Jag blev glad när sista inlägget skrevs förra året. Samtidigt har jag varit så nyfiken på vad som har hänt i Kristians liv det senaste året. Jag tänkte varje gång jag kollade in där att "Yes, han har det nog bra!" eftersom han inte publicerat något nytt. Jag var inne där i augusti men ingenting nytt. Igår såg jag en länk till hans blogg på Twitter. Min första tanke var "Neeeej!". Nu har jag läst alla inlägg. Jag blir så himla arg och ledsen. Fuck Cancer är ett understatment.

 

 

Han var även med i Jenny Strömstedts program igår. Ni borde se det. Kristian är med efter sista pausen, allt före är skit så spola/klicka er fram.

Om det nu är sant, hur ska man prioritera? Jag menar om jag skulle dö om en vecka så skulle jag hyra ett hus, bjuda in alla mina vänner och min familj att bo där med mig, låna en häst som jag skulle ha på gräsmattan (hinner ju inte bli sönder på en vecka), äta kladdkaka och godis varje dag, hälsa på min mormor och morfar några gånger.

 

Men så kan jag ju inte leva ett helt liv. Det blir ju helt ohållbart. Jag försöker hålla allt i mitt liv hållbart. Är det för realistiskt. Borde jag chansa mer eller borde jag vara mer försiktig?! Ibland känns det som att jag bara väntar på att mitt "riktiga" liv ska börja, då jag har en egen familj, barn, hus, fler djur, eget företag. Oftast känner jag mig jättenöjd med mitt liv som jag lever nu.

 

Rubriken var med i en statusuppdatering på Facebook och när jag läste den, tolkade jag det som att jag borde hitta på någonting utöver det vanliga i helgen. Men det jag kanske behöver allra mest är vila? Men om jag dör om en vecka skulle jag då ha valt att vila? Ska man överhuvudtaget tänka på vad man skulle ha gjort om man dör? Det blir så extremt. Det är svårt att vara nöjd jämt. Jag menar om jag hade allt det som jag skrev om tidigare. Skulle jag vara nöjd jämt då? Eller skulle jag längta efter saker som jag tar för givet nu? Blir man någonsin helt nöjd? 

 

Jag känner att jag är nöjd med det mesta i mitt liv. Jag har format det och ansträngt mig ganska mycket för att få ha det som jag har det. Men vissa saker skulle jag vilja förbättra.

 

Vad är viktigt i livet? Jag har några punkter som jag stämmer av med ibland.

* Jag vill inte ha ett jobb jag mår dåligt av, det är inte värt det.

* Jag vill ha djur omkring mig, för då mår jag som bäst.

* Jag tar anstånd från människor som inte är ärliga, det tar för mycket energi.

* Jag prioriterar alltid mina vänner på mitt sätt om dom behöver mig.

* Jag gör saker som jag får energi av så mycket som möjligt, tex. åka till havet en kväll, hälsa på någon en bit bort, fotmassage.. vardagslyx helt enkelt. Ibland glömmer jag bort denna punkt.

* Njuta i stunden! Oavsätt om det är på hästen, i soffan, bakom ratten, på jobbet, i köket..

Iförrgår höll jag på att få ett okontrollerat utbrott på en helt främmande människa. En rökare. Personen satt i bilen med två barn och rökte. I bilen. Med barnen. Det är helt oacceptabelt. Jag blir skogstokig. Att personen sedan hoppar ur bilen, släcker cigaretten och går in på affärn får mitt huvud att ta eld. Vidriga vidriga människa jag tänker fortfarande på dina barn.

Hur tänker du? Nä just det du tänker inte alls. Gaah. Nästa gång är jag inte tyst. Ångrar mig bittert att jag var det, det enda du fick var en mördande blick och du fattade inte ens varför..

Jag hatar det. Jag hatar att vara maktlös. Var eviga gång jag sätter mig på ett plan så bestämmer jag mig att det är ett dödsbeslut. Jag är övertygad om att jag har tagit ett väldigt dåligt beslut och att det kommer att bli min död. Jag försöker övertyga mig om att folk flyger varje dag och att det inte är jättefarligt. Men min hjärna är inställd på att jag kommer att dö.

 

Resan hem var förjävlig. Jag fick inte sitta brevid de som jag kände vilket är en stor orsak till att de gick så mycket sämre. Jag tror att de runt mig bara ser att jag blir okontaktbar. Jag kan till och med svara trevligt på tilltal. Men min hjärna är avstängd och paniken ligger som ett hårt jobbigt tryck över bröstet på mig hela tiden. Om någon frågar hur det går så börjar tårarna rinna och jag blir sjukt ledsen inombords. Att öronen sedan har lock gör att jag mår illa. Jag spänner typ varje muskel i kroppen och mår jävligt dåligt. Jag vill sluta ha det såhär. Jag vill tycka att det är okej att flyga. Jag vill kunna det. Men det går inte.

 

Jag kommer dock inte att låta rädslan styra över mig så mycket att jag slutar flyga men jag kommer inte att utsätta mig för att flyga mer i år. Hade tänkt åka till Sanna i november men jag orkar inte. Jag måste kämpa så himla mycket inombords innan, under och efter en sån här resa så jag är nu helt slut i kropp och själ.

 

Jag hade bestämt mig för att göra min första resa utan godis på hemvägen, men det gick inte. När jag ändå ska dö finns ingen relevant anledning till att inte äta godis. Det finns inget jag kan säga till mig själv för att inte äta godiset. Jag tänkte "Jag vill dö lycklig full av godis!!". Nu får jag slita med godiset som jag inte dog lycklig av utan nu måste kämpa bort från min kropp. Pucko.

 

Försöker må bra


Inte glad Hanna