HannaKJonsson

Igår när jag red ut i mörkret helt ensam så kändes jag sådär härligt inbäddad och lugn. Älskar den känslan och det var precis den jag kände förut när jag red på kvällarna. Ett sånt lugn och trygghet liksom. Ljuvligt. Winston var lite hispig men mest traskade han bara på. Jag har inte gillat tanken på att rida i mörkret på länge men näe jag tror att det vände ikväll.

 

Imorgon blir det också en kvällstur men med Maja och Nosan som sällskap. Kul!

 

Innan jul fick jag ett samtal från hemligt nummer av en kvinna som sa att hon kanske hade ett jobb till mig. Hon skulle återkomma under eftermiddagen men ringde inte förrän idag. När vi precis hade kommit hem till stallet, så medans jag tog av utrustning och donade pratade hon om det här jobbet som finns och om/hur jag skulle passa in. Det låter spännande men det är också mycket som är oklart.

 

Jag vill ju gärna jobba där jag jobbar nu men man vet ju aldrig i framtiden. Enligt mitt horoskop ska jag ju ha en modig period denna höst. Mmm vi får la se.

Jag tror att jag ska börja blogga igen. Saknar att kunna gå tillbaka och kolla vad jag har gjort. Så från och med nu ska jag skriva ner lite vad jag gör och hur och varför. Jag har infört lite förändringar i mitt liv för att orka och hinna med att tycka allting är roligt. Till exempel så jobbar jag bara 80% nu. Jobbar på en skola och trivs väldigt bra. Jag går på meditation för att hitta lugnet och mig själv. Jag bör ha minst en hemmakväll i veckan och det har jag lätt just nu men ibland blir det trixigt.

 

Hemma i min lägenhet har jag ju inte längre Baltazar eftersom han inte finns längre. Jag har dock 2 extra katter som heter Stina och Lilo samt en inneboende som heter Emma. Det är väldigt mysigt och vi är som en stor familj.

 

Trivs bra med livet men önskar mig en till häst ibland, skulle vilja bo i hus ibland och självklart vill jag ha barn. Men i övrigt har jag det så bra som jag kan önska.

Jag var på första träffen förra tisdagen och fick höra att jag har en otrolig andlig bubbla runt mig. Jag fattar det inte riktigt men känner att det är lite spännande. Jag har ju en sjukt bra känsla för energier i miljöer och i människor, det vet jag.  Jag klarar ju knappt av människor som mår dåligt för då gör jag det med. Så jag ska öva på att tänka mig som i en glasbubbla. Dit ingen kommer in liksom. Jag känner mig knäpp för det är ju bara en tanke?! Men ja jag ger det chanser för det är för många människor som mår dåligt.

Jag har även gått på Yoga en gång denna vecka och det gick bra! Så härligt och avslappnande.

Imorgon ska fällan ut igen och vi hoppas på att få in ungkattens syskon. Sen finns det även en till kattunge till de två syskonen vi tog in häromdagen. En helsvart. Åhh gash det kommer bli tufft att inte behålla någon av alla dessa sötnosar.

Jag var ledig igår och tog tillfället i akt att spendera tid med allt jag gillar. Började dagen med att fixa lite här hemma. Jag har så mycket grejer "påväg" nu och jag vet inte om jag bara ska slänga allt kanske?! Men jag gjorde hursom inte det. 

 

Hade haft en lite dålig känsla för att jag inte hade tagit tag i att fånga in kattungarna som huserar i en bondgård. Så jag ringde Amanda och plockade upp henne och åkte förbi för att ställa ut kattfällan. Vi lyckades hitta 2 kattungar i källaren så det blev riktigt lyckat! Två katter får behålla sina liv!! Nu bor dom i ett jourhem i Huddik.

Efter det åkte jag till stallet och satt i hagen länge! Red Winston till Hårga och tjuvred på en åker några varv. Winston var så pigg och glad! När jag kom hem till stallet så hade Veronica, Johanna, Alice, Liv och Harry kommit. Småtjejerna fick provrida Winston. Kort kommer en annan dag, jag tog av tränset på vägen hem och glömde nämligen att sätta på Winston grimma så de red honom lös haha.. Säkert gulliga kort! Sen skulle jag få in Lucas för det var honom de kom för att pyssla med. Men herregud vilket shjå att få in dom. Samson och Dansa levde loppan för att jag tog in Nosan först och Lucas var längst bort i hagen. Till slut fick alla hästar komma in och Lucas blev ordentligt ompysslad. Sen sadlade vi och tjejerna red igen fast nu på lillen då. Sen åkte dom hem.

 

Jag donade på och så kom Maja och pysslade med Nosan. Älskar när våra hästar blir ompysslade. Sen kom Lina och skulle rida en lugn tur. Winston och jag hakade på! Det var inte någon lugn tur såklart! Det var nästintill en hurtrunda fast med rätt långa skrittpauser och kort. Men det var såå mysigt och jag uppskattar verkligen sällskap!

 

Sen var jag en snabbis till bondgården och kollade till buren och om det var fler katter i källaren men inga fler syntes till. Kom hem 21 minuter innan jag skulle vara på möte uppkopplad och förberedd. Jag hann! Dock blev jag bara uppkopplad och hade inte dagordningen i ordning vilket gjorde att mötet tog 2 timmar drygt. Men det var det värt. Nu har vi en ny plan med Tjejjouren och det känns skönt!

Nu är det dax att ta tag i mig. Jag har förslappat mig lite med städning, ordentlig matlagning och vardagen liksom. Nu ska det bli ordentliga veckostädningar, veckohandlingar och ta hand mer om mig själv. Började med naglar häromdagen, jag känner mig såå mycket bättre med fina naglar. Klickade hem 11 nya gellack också, ops! Ska bada mer badkar och kocka mastiga höstiga soppor!!

 

Tror detta är första gången jag ska ta nya tag med mig själv som inte gäller vikt eller träning. Livet är ju faktiskt lite mer än det. Vardagen är viktig. Bara massa härligheter har jag framför mig!

 

Lina fyller år idag! Känns som att hon fyller ikapp mig. Trots att jag är den rätt mycket äldre av oss så är Lina alltid den mest ordningsamma och oroade. Det är bra för mig. Jag har aldrig tidigare i mitt liv umgåtts så mycket med en person som är så olik mig och trivts så bra! Hon gör min vardag(och liv) så mycket roligare och större. Inte genom att göra någonting utan genom att vara hon. Hur coolt?!

 

Jag har ju en deal med mig själv och Winston att inte utsätta oss för sånt jag inte klarar av. Just nu är det får. Så därför red vi en väg där vi inte stöter på några får haha..

 

Winston var dötrist på bortåtvägen. Ville till och med vända någon gång. Men när vi väl kom till backen på Björnvägen så taggade han igång och brallade på i traven. Sen vände vi och han var en dröm hela vägen hem.

Såå mysigt med allt det gröna och vattnet men jag kan inte låta bli att tänka på vad som gömmer sig i buskarna. Älskar hösten!

Shit vad jag har slitit med tryggheten i ridningen det senaste året. Jag hade kommit till en bra punkt då jag kände mig rätt bra. Sen kom den där nedrans osäkerheten och rädslan igen. Jag känner att det är något jag inte kan kontrollera. Alltså jag kan göra sakerna men jag kan inte göra det med den känslan jag vill göra det med vilket gör att jag inte vill göra det. Jag är grymt noga med min känsla i ridningen nu och jag känner att det har gett resultat. Jag mår bra på en uteritt med sällskap nu och det har jag inte gjort tidigare. Då mådde jag bra efter när allt hade gått bra. Känner mig tryggare och känner jag mig inte trygg så hoppar jag av och klappar och gör ingen större grej av det. Winston är den bästa hästen jag kunde ha haft! Jag gillar fortfarande inte fart med sällskap men jag hoppas det kommer snart.

 

I övrigt så rider vi alla gångarter ute nu. Kortare galopper men det är också för att vi tappat lite av galoppen. Traven är Winston såå fin i nu och han går så stabilt. Han håller inte alls på och jollar sig för saker i dikena eller studdsar runt så mycket. Han verkar bara tycka att det mesta är roligt!

 

Försöker rida en längre runda i veckan, minst 1 mil. Resten blir lite si och så. Mest skritt men vi har nu en helt annan skritt än för 2 år sedan. Winston har ett eget goo som han inte haft tidigare.

Jag har ett barn på förskolan som frågar om Baltazar varje gång vi träffas. Jag tänker att det är någons plan för bearbetning för mig. Men jag vill inte bearbeta. Jag vill sakna honom. Barnet säger "Vart är din hund?" Han finns inte mer säger jag. Barnet "han är död" och slår sig i huvudet. Sen säger han "min katt är död". Sen pratar vi om hur fina våra djur är/var på ett sånt sätt som bara 2-3 åringar kan. Tänk om vi vuxna vore lika okomplicerade!

Jag kanske är lite avstängd. Jag känner mig avslappnad, glad och lugn men samtidigt obrydd över saker som jag brukar bry mig om. Men jag ser verkligen mycket gott i nuet och njuter så mycket jag kan av alla fina i mitt liv. Man vet aldrig när det inte finns. Det finns inget jag ångrar med Baltazar och det är jag stolt och glad för. 

Att vara smal. Det är som jag uppfattar det de flestas önskan. Jag har kollat på mycket gamla kort en tid nu och ser hur "smal" jag verkligen var. Jag upplevde mig inte smal och var såklart inte smal enligt tabeller och bmi. Men när man kollar på korten så ser jag verkligen smal ut i mina ögon. Smaaal ett endaste ord. Så ändå innebär så mycket. Det var min önskan så himla länge, eller min önskan var alltid mer att inte vara lika tjock och att orka mer? Eller? Det är det jag vill nu iaf. Men jag fastnar otroligt mycket i siffrorna på vågen, hetsen och fokuset. Ska man lägga så mycket fokus i sitt liv på vikt? Ska jag det? Är det så viktigt? Var jag lyckligare?

Jag känner när jag ser korten hur stolt jag var men även hur mycket värk jag ofta hade i kroppen. Jag ser på filmer hur mycket jag haltade och hur jag ibland rycker till och kan nu då känna smärtan i ryggen bland annat. Jag tränade, gick, ansträngde mig, uppnådde mål. Min kropp mådde inte alls så särskilt bra. Men jag mådde sååå otroligt bra då jag uppnådde målen. Jag mådde bra när jag fick på mig nån fin klänning. Jag mådde inte lika bra därimellan. Jag kände känslan häromdagen då jag, skottade massa skit, rev upp gräs, red långt och gick snabbt och långt.. Jag körde totalslut på mig. Känslan är så dubbel då, som att jag straffat kroppen och varit duktig!! men ändå så har jag inte alls tänkt mig för och tagit hand om mig själv utan bara kört rakt över mig. En sjuk härlig känsla av totalsluthet. Jag är den där allt eller inget människan. Jag är det i allt, utom i stallet. Där är jag lugn, mår på riktigt bra och känner mig trygg. Jag hoppas jag kan behålla det så.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta någon typ av balans, jag spårar alltid ur. Åt något håll. Alla som bara tjatar om att vi svenskar är så mittimellan och litelagom. I WISH jag hade ett uns av det.

 

Jag mår bra nu. Jag gillar min kropp mycket mer än när jag var smalare. Jag trivs med mig själv. Är stolt över mig själv. Men jag inser att jag behöver gå ner i vikt för min kroppshållbarhet framför allt. Men detta ställer till det mycket för mig i mitt psyke. Att jag ska må efter hur jag presterar med att ändra min kropp.

 

Jag ska nog ta tag i det här på något vis nu. Vet ni vad min första idé var? Gå ner 10 kilo tills vi åker utomlands!!! Jomen det borde jag hinna.. 3 kilo i veckan + ett extra.. jomen det går!! Fokus ba! Eller?! Alltså.

 

Återkommer med min plan. Jag tror aldrig att jag har börjat ta tag i min hälsa och vikt ur ett så bra mående som jag har nu. Det kanske är bra. Så lugn och stabil i mig själv som jag känner mig nu var det många år sedan jag kände mig.

Ikväll är jag på jobbet och familjen har kommit hem så nu är vi utflyttade från huset även om vi inte är hemflyttade ännu. Känns skönt att ha närmare till stallet men herregud vad vi har njutit i Växbo! Att strosa omkring och bara inte göra någonting eller att ligga på altanen och lyssna på poddar! Ljuvligt!