HannaKJonsson

Jag har ett barn på förskolan som frågar om Baltazar varje gång vi träffas. Jag tänker att det är någons plan för bearbetning för mig. Men jag vill inte bearbeta. Jag vill sakna honom. Barnet säger "Vart är din hund?" Han finns inte mer säger jag. Barnet "han är död" och slår sig i huvudet. Sen säger han "min katt är död". Sen pratar vi om hur fina våra djur är/var på ett sånt sätt som bara 2-3 åringar kan. Tänk om vi vuxna vore lika okomplicerade!

Jag kanske är lite avstängd. Jag känner mig avslappnad, glad och lugn men samtidigt obrydd över saker som jag brukar bry mig om. Men jag ser verkligen mycket gott i nuet och njuter så mycket jag kan av alla fina i mitt liv. Man vet aldrig när det inte finns. Det finns inget jag ångrar med Baltazar och det är jag stolt och glad för.