HannaKJonsson

Alltså jag har förändrats mer än ni kan ana. Jag är riktigt stolt över att jag vågar så mycket nu för tiden. Jag vågar grejer som jag förut inte ens övervägde att prova. Igår var jag riktigt besviken och ledsen och det är så skönt att jag kan få vara det. Skillnaden nu är dock att jag förut troligvis skulle ha gett upp och skitit i allt nu känner jag mig taggad att bevisa för mig själv att jag klarar av att rida. Det är mitt mål. Att känna mig bekväm på hästen. Det är mitt första och enda mål som inblandar något eller någon annan i min vikt eller förändringsresa. Lina är snäll. Hon kunde lika gärna ha skällt ut mig och sagt åt mig att hoppa av hästen och sluta fjanta mig. Men det gjorde hon inte utan hon insåg min begränsing mycket bättre än jag själv. Hon har realistiska åsikter om vad jag borde kunna och inte. Jag lever ju i en drömvärld. Tur att hon är så klok.

 

Nu har jag landat lite och är väl medveten om att jag är skitdålig men idag känner jag ändå att jag kanske kan bli bättre. Mer tid på hästryggen ger också en annan trygghet och balans. Men nu är det gymmet som gäller. Benövningar så in i helvete. Det här är det enda som kan få mig att göra 100 knäböj eller utfallsteg eller va fan dom där jobbiga grejerna heter. Nu ska jag lära mig. Nu ska jag bekämpa min kropp och mitt huvuds begränsningar. I kroppen är jag svag och outhållig. Huvudet låser sig så fort det blir en situation då mina knän kan hoppa ur led, jag har verkligen inte kunnat styra det hitills och det vill jag lära mig, hur farligt kan det vara att svimma liksom? Det är det jag är rädd för, livrädd, att när jag ska hoppa på hästen tex så måste jag ta i och vrida knät samtidigt och då skriker hela min kropp NEJ. Detta för att jag är rädd för det onda och att jag ska svimma av det och sen måsta vakna och vrida tillbaka skitknät.

Jag inser att jag har massor att jobba på.

Ner i vikt ska jag ju också.. till minus 50 kilo innan vi åker utomlands i september. Bara att sätta fart då va?! Mmmm...