Var jag lyckligare som smalare ?!

Att vara smal. Det är som jag uppfattar det de flestas önskan. Jag har kollat på mycket gamla kort en tid nu och ser hur "smal" jag verkligen var. Jag upplevde mig inte smal och var såklart inte smal enligt tabeller och bmi. Men när man kollar på korten så ser jag verkligen smal ut i mina ögon. Smaaal ett endaste ord. Så ändå innebär så mycket. Det var min önskan så himla länge, eller min önskan var alltid mer att inte vara lika tjock och att orka mer? Eller? Det är det jag vill nu iaf. Men jag fastnar otroligt mycket i siffrorna på vågen, hetsen och fokuset. Ska man lägga så mycket fokus i sitt liv på vikt? Ska jag det? Är det så viktigt? Var jag lyckligare?
 
Jag känner när jag ser korten hur stolt jag var men även hur mycket värk jag ofta hade i kroppen. Jag ser på filmer hur mycket jag haltade och hur jag ibland rycker till och kan nu då känna smärtan i ryggen bland annat. Jag tränade, gick, ansträngde mig, uppnådde mål. Min kropp mådde inte alls så särskilt bra. Men jag mådde sååå otroligt bra då jag uppnådde målen. Jag mådde bra när jag fick på mig nån fin klänning. Jag mådde inte lika bra därimellan. Jag kände känslan häromdagen då jag, skottade massa skit, rev upp gräs, red långt och gick snabbt och långt.. Jag körde totalslut på mig. Känslan är så dubbel då, som att jag straffat kroppen och varit duktig!! men ändå så har jag inte alls tänkt mig för och tagit hand om mig själv utan bara kört rakt över mig. En sjuk härlig känsla av totalsluthet. Jag är den där allt eller inget människan. Jag är det i allt, utom i stallet. Där är jag lugn, mår på riktigt bra och känner mig trygg. Jag hoppas jag kan behålla det så.
 
Jag vet inte hur jag ska kunna hitta någon typ av balans, jag spårar alltid ur. Åt något håll. Alla som bara tjatar om att vi svenskar är så mittimellan och litelagom. I WISH jag hade ett uns av det.
 
Jag mår bra nu. Jag gillar min kropp mycket mer än när jag var smalare. Jag trivs med mig själv. Är stolt över mig själv. Men jag inser att jag behöver gå ner i vikt för min kroppshållbarhet framför allt. Men detta ställer till det mycket för mig i mitt psyke. Att jag ska må efter hur jag presterar med att ändra min kropp.
 
Jag ska nog ta tag i det här på något vis nu. Vet ni vad min första idé var? Gå ner 10 kilo tills vi åker utomlands!!! Jomen det borde jag hinna.. 3 kilo i veckan + ett extra.. jomen det går!! Fokus ba! Eller?! Alltså.
 
Återkommer med min plan. Jag tror aldrig att jag har börjat ta tag i min hälsa och vikt ur ett så bra mående som jag har nu. Det kanske är bra. Så lugn och stabil i mig själv som jag känner mig nu var det många år sedan jag kände mig.

Baltazar finns inte mer

 
Min bästa vän ❤ nu är du inte längre vid min sida i livet men alltid i mitt hjärta. Det är tomt, så himla jävla tomt. Jag fattar inte att du är borta. Jag älskar dig!

RSS 2.0