HannaKJonsson

Ibland hamnar man i en jävla tråkig tristess och hopplöshet i bantandet! Jag vill ju gå ner i vikt och jag är ganska duktig på att peppa mig själv. Men jag är också rätt duktig på att straffa mig själv med dåliga tankar och vara ouppmärksam på hur bra min kropp är och blir. Det är en stor förändring att gå ner i vikt. Huvudet hänger inte alltid med och det är först på kort jag verkligen kan se en enorm skillnad. I spegeln ser jag Hanna för dagen. Det är så mycket som spelar in.

 

Som häromdagen då jag la ut ett kort på mig när jag sitter på Visa(hästen) så ser det ut som att min mage är en stor fluffig degklump(jag har två vinterhandskar i fickorna på magen) och det uppmärksammar jag illa kvickt. Men att mina lår ser smalare ut eller så har jag otroligt svårt att se många gånger och sånt behövs när man under en längre tid strävar efter att gå ner mycket i vikt. Det är lätt att se den stora skillnaden men lätt att missa de små.

 

Jag kollar därför igenom min kropp ibland. Jag har upptäckt en muskel på min vad. Nu kan man även se en muskel på sidan av låret ibland. Jag kan resa mig upp från att sitta på huk utan att ta i något ibland. Jag kan sitta på huk, det kunde jag aldrig förut. Jag har bättre balans när jag gör utfallsteg för mina knäns skull. Jag kan se min käklinje. Mina kindben syns och kan vara fina ibland. Jag är tacksam över att min kropp inte verkar ha tagit mer stryk än så här med all den extra vikten jag gick och bar runt på.

 

Småsaker som kan innebära att jag kämpar i 1 dag till får jag ofta från mina vänner. Johanna och Lina är mina allra största hjälpredor i vardagen. De uppmärksammar mina förbättringar och säger dom. Detta är inget jag kräver av dom utan dom är bara så helt naturligt. Jag är otroligt lyckligt lottad som har turen att få ha dom som mina vänner. Lina har väldigt bra koll och minne om hur saker var förut. Även om förut är för mindre än ett år sedan så förtränger jag. Sen försöker jag uppmärksamma mina förbättringar och påminna mig själv om att jag faktiskt blir bättre och starkare i kroppen hela tiden och det måste ju hon lyssna på. Jag kan tex säga att "Gud tänk när jag mockade Bronzacs box förut då var jag helt svettig och trött och tyckte inte det var såå himla roligt men nu har jag mockat 4 boxar och är inte ens trött!" Mmmm ni hör ju hur skrytit och jävligt det låter men Lina är alltid ALLTID positiv och glad för min skull vad jag än säger eller gör. Det är väldigt snällt och peppande för mig!

Johanna finns alltid bakom mig. Hon är typ den enda av mina vänner som är väldigt glad för att jag är i stallet och har fått möjlighet till att "träna" genom att göra något som jag älskar. Hon peppar med gemensamma middagar, promenader, träning på gymmet, hon vill verkligen det här för mig lika mycket som jag själv! Hon vet att jag försöker göra det lätt för mig och låter mig göra det men är alltid där och peppar då jag vill kämpa igen. Det är så himla lätt och skönt att ha vänner som verkligen inser allvaret och svårigheten med min vikt och kropp.

 

Om jag blir tjock igen så dör jag nog fortare av mitt misslyckade psyke än av kroppensfunktioner. Därför är det väldigt viktigt och så himla roligt och bra att jag har mina fina vänner som hjälper mig i svackor eller gläds med mig i mina toppar!