HannaKJonsson

Igår var vi ute på en skogstur med alla hästarna i Lillstallet! Emma var med och red Noa, jag red Visa, Lina tömkörde Dansa och Annika gick med Lukas. Vi blev en riktigt stor grupp.

 

Jag är inte längre rädd, orolig eller nervös när jag rider nu. Det känns som att det som händer händer och jag har fått lov att rida en riktigt snäll häst så det är ingen idé att oroa mig. Men idag kom vi till en bro mellan två åkrar som vi skulle över för att kunna rida runt en runda. Först gick Lukas, det gick bra. Sen gick Dansa hon tvekade men gick efter en stund. Sen var det min tur. Visa ville inte över där... och inte jag heller. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få över henne. Jag ville hoppa av. Men det fick jag då inte göra. Annika tog tag i Visa och försökte dra henne framåt samtidigt som jag tröck med skänklarna men det gick liksom inte så bra. Då går en bräda sönder och Lukas trampar igenom. Detta är alltså en traktorbro som borde hålla. Men då bestämde de att vi inte skulle gå över iaf. Så då måsta ju Dansa tillbaka över och hon var så himla duktig och gick nästan på en gång. Dock gick en bräda sönder även under hennes hovar. Jag måste lära mig att komma över dessa problem då de uppstår. För de kommer att uppstå och jag vill klara av dom.

 

Vi red en jättemysig ny väg genom skogen och när vi kom hem travade jag och Emma lite fram och tillbaka på grusvägarna vid stallet och det gick iaf jättebra idag! Jag travade förbi vägen där Visa alltid vill svänga hemåt två gånger bara för att jag ska kunna. Känner att det är mycket lättare att styra och visa med benen nu. Men jag får merbegär. Jag vill veta, jag vill kunna, jag vill klara av. Jag vill rida jämt!