HannaKJonsson

Fan, ni vet nog om ni läser min blogg ganska ofta att jag är en klantig människa. Men nu överträffade jag mig själv. Jag tog med mig Johan på cykelturen och ändå tag jag alla hundar själv. Johan cyklade efter oss. Baltazar satt i cykelkorgen eftersom det var en nedförs och uppförsbacka på asfalt som vi skulle köra lite fort på. Mmm bra tänkt Hanna. Vi kommer ner för backen och sen nästan uppför backen. Mitt i farten får Mike för sig att han vill till diket, vilket är på andra sidan av cykeln. Eftersom han och Lee sprang på vänster sida. Jag hann tänka så sjukt mycket. Ska jag köra på honom? Jag jag svänga ner i diket? Ska jag släppa honom? Sen när jag bestämt mig för att väja så jag inte skulle träffa honom så tänkte jag.. Ska jag ta emot mig? Ska jag landa på höften? låret? knät? armbågen? Vad är bäst liksom. Jag är livrädd att göra min handled värre än den är i nuläget.. så jag satte i benen och höll upp huvudet och överkroppen liksom.. sen i med handen så inte ansiktet skulle åka i asfalten.

Bra gjort Hanna.. nu har jag ett blått ben med utbuktingar åt typ alla håll. Hårt och bortdomnat kan man också beskriva det. Ont som faan har det gjort. Nu känner jag det inte så mycket mer än att det är stelt och ser förfärligt ut..