HannaKJonsson

Idag hade jag bestämt mig för att rida på åkern på andra sidan vägen hemma vid stallet. Jag måste komma över denna otroligt jobbiga känsla av panik på åkrar. Men så kom Annika och sa att vi nu kan rida på Holmen och då tänkte jag om och bestämde mig för att rida dit och där istället. Det bästa var att Baltazar också kunde följa med dit.

 

Jag ställde in mig på att vara lugn och tro på att det skulle gå bra. Winston var lite spänd vid sjön där fåglarna flög runt men skötte sig såklart. Jag började med att skritta runt på åkern och bara känna mig för. Gick lite uppför backarna och lät Winston kolla runt. Sen började jag rida slalom mellan alla stenar och verkligen ställa om Winston i varje sväng. RED verkligen så mycket med kroppen att jag ibland glömde att jag var på en åker. Vi hade bra fokus och Winston sökte sig neråt ganska fort. Vänstersvängar går jättebra och höger är svårare att få till. Men jag kan tänka mig att vi skulle behöva göra detta lite nu och då för att mjuka upp och ha något att koncentrera oss på. Gjorde kanske 15?! svängar åt varje håll. Sen gick vi på en stor volt och jobbade med att gå fint. Vänster gick kalasbra så då bytte jag och höger gick lite sämre men ändå bra för att vara oss. Vi gör ju inte sånt här i vanliga fall. Winston pustade och frustade nöjt lite nu och då. Efter det fick han långa tyglar och vi strosade runt lite, detta var nog det hemskaste vi gjorde haha.. nada kontroll. Efter det travade vi uppför en backe innan vi vände och red hem. Var ute i totalt 40 minuter.

 

Baltazar skötte sig ypperligt. Jag har ju aldrig haft med honom på ridturer mer än hemma på gården och runt trekanten. Han har då vart lite närgången och inte flyttat sig för hästen. Idag gjorde han allt rätt. Höll sig på avstånd och lyssnade väldigt bra när jag sa åt honom att stanna eller ligga eller gå. Så himla roligt att ha ett ställe att rida på där han kan få följa med. Han tänkte dock stanna hemma på gården då vi red iväg haha han stod vid grinden och kollade innan han vände hemåt då han såg att vi red längre bort. Men när jag ropade kom han och sen stannade han igen, han fattade nog inte att det var sant att han skulle få följa med på riktigt sötnöten.