HannaKJonsson

Jo då jag har väldigt dåligt samvete för att jag har tagit hem en till häst. Jag har sällan dåligt samvete men gentemot Winston känns det tufft. Jag skulle ta bilder från dropboxen häromdagen och där låg massa kort på Winston och mig och jag börjar bara grina. Det är ju ingenting bestämt, det är ingen som vet någonting om hur allt ska bli, det mesta är oklart men ändå så vandrar ju tankarna iväg. Det jag vet är att han har ont i vänster bakben och jag vet inte om han kommer att hålla att sätta igång igen. Jag har inte tagit något beslut om Winston. Jag vet inte hur det kommer att bli alls. Just nu strosar han i hagen och det får vara så. På måndag ska vi till veterinären igen och efter det kanske vi vet mer? Sen har ju Winston blitt både sparkad och biten av Rattis och det är så himla hemskt.

 

Tankarna bakom varför jag gör detta!

Med Winston hittar jag mest glädje i ridningen på de fartfyllda ridturerna och på de strosturerna vi red i repgrimma, även hans positivitet och lydighet att ta galopp från skritt samt att han lyssnade så himla bra. Men är det för att han inte var lika positiv i annan utrustning? Eller är det verkligen i repgrimma jag vill utvecklas? Jag vet inte. Det känns så ofta. Men så är jag med Lina på en träning och blir så himla sugen på att lära mig goet som de får när allt liksom stämmer. Är det det jag vill? Rida mer strikt liksom och inte lalla runt?
Anledningen till att jag har tagit hem en till häst är för att jag vill känna av och veta hur jag vill ha mitt hästliv i framtiden. Vill jag ha häst? Vill jag ha en lugnare? Vill jag ha en piggare? Vill jag träna? Tävla? Vad vill jag träna tävla? Vad vill jag med en häst?

 

Jag känner ändå oftast att det är värt att ta denna chans. Det finns ju faktiskt människor som har mer än en häst och jag tror inte dom mår sämre. Tror inte heller att jag skulle kunna få ett bättre upplägg än detta. Jag har verkligen fått en unik chans och jag tänker ta tillvara på den.