HannaKJonsson

Häromdagen när vi var ute och red så fick jag en snabb dipp rakt ner i grinlandet. Grejen är den att W är väldigt annorlunda då vi rider ensam motför med sällskap och väldigt olika om vi rider först eller sist. Att rida själv går bäst rent ridmässigt men att rida med sällskap är ju roligare. Denna dag så red vi ut på E och W fick gå först hela tiden för att Dansa kan vara lite fjompig där. OCH han blir som en segråtta som inte är pepp på någonting, vilket i sig är helt okej. Han har rätt att vara precis hur han vill men vi vill ju hålla igång när vi rider med Dansa och då rider jag på ett sätt som är inte okej för mig själv. Jag tror såhär i efterhand inte att det skadar honom men jag mår inte bra av det. Jag vill känna att han tycker det vi gör är kul och att han vill framåt. Det är min grundtanke i allt vi gör. Men denna dag ville han inte alls göra någonting och jag red på alla sätt och vis utan att få honom någonvart. Jag använde mycket skänklar, spöt och tappar balans och tar mer i munnen än vad jag vill för att han springer i sidled och ja jag är en hemsk ryttare.

 

Jag hanterar detta rätt bra i vanliga fall men just denna dag kände jag mig sämst och när vi vände hemåt och han blir "glad" igen så rann tårarna nerför mina kinder och jag satt där och kände mig hopplös i nån minut. Sen frågade jag Lina om vi kunde vända bortåt igen och "göra om göra rätt". Så det gjorde vi och han tog galopp som om ingenting och jag red så följsamt och snällt jag kunde.

 

W brukar göra så att jag känner mig bra, duktig, tillräckligt kunnig för att rida honom allt som oftast. Men ibland känner jag bara för att ge upp och att någon annan kan göra allting mycket bättre. Jag är glad att jag känner på det här sättet för det innebär att jag reflekterar över hur jag rider och hur jag vill rida. Sen är det självklart inte roligt att känna att han inte tycker att det är skoj men det får vi öva på och hitta fler sätt att få honom att tycka att det vi gör är kul!