HannaKJonsson

Den där dagen jag gick och köpte en deo på Apoteket kommer jag ihåg enbart på grund av att jag träffade på en speciel person. Han kom och klev över ett staket. Tog sin cykel och började gå åt samma håll som mig. Han sa något om Baltazar att hans vän hade haft en sån hund någon gång. Han pratade lite om den hunden och hur lugn och fin min hund var. Jag var sjukt stressad men jag kunde inte förmå mig att bara gå ifrån honom. Han var lite groggy i benen tror jag så jag hade lätt kunna sagt "Ha en bra dag" och gått. Men när vi kommit typ halvvägs säger han "Men vet du vad jag kan inte komma ihåg ett dåligt minne från min barndom, inga som retade mig, inga dåliga minnen av mina föräldrar, bara ett vanligt svensson liv och ändå har jag blitt så här, Ett gammalt fyllo utan liv". Vad svarar man på det? Han ser så otroligt sorgsen ut och kollar på mig som att jag skulle kunna ha något förslag.

Vem går fram till en främlig och pratar om dessa svåra saker? Det är otroligt modigt. Så jag sa det till honom, att han var modig.

Han hade inte haft en bra dag oavsätt vad jag hade sagt eller gjort. Hur hanterar ni sånt här? Det finns typ ingen jag känner som "råkar ut för" sånna här händelser mer än jag själv. Jag blir så ledsen att jag inte kan göra något.