Jag fick rida idag igen
Det gick inte lika bra som igår, men det berodde inte på min kropp eller på takten utan på att jag hade fel tänk. Mina gamla tankar om att flyga av kom tillbaka. Hästen ville hem och vi skulle inte hem. Så hon backade och gick åt sidan och jäklades lite. Inget farligt alls men min hjärna stängdes typ ner. Det kändes som att hon typ skulle stegra fast det var inte en rimlig känsla, men min kropp tog det så. Jag provade att styra henne med både skänklar och tyglar men det blev bara fel, så vi hamnade till slut ute på vägkanten för jag tänkte att jag kunde vända där och gå tillbaka till åkern, dit vi skulle. Men då tänkte jag "shiiit nu är jag på asfalten också nu kommer det att göra ännu ondare om jag flyger av" haha.. Det sjuka var att jag satt jätte tryggt på ryggen och det fanns inte ett uns av obalans så att jag kunde ramla av. Jag fattar det inte. Men Annika kom och ledde henne åt rätt håll och så blev vi på rätt köl. Nästa gång ska jag vara tuff, hård och duktig(tuff i tanken alltså och hård på det sättet att jag inte ska ge efter, inte elak på något sätt). Vi gick en annan väg senare och då provade jag på min "kunskap" vid en väg där hon brukar vilja svänga och drar mycket åt men då gick det jättebra att trycka lite med högerskänkeln och gå helt rakt förbi alla gånger.
Jag måste jobba med mycket med mig själv för att rida hörreni.. Kroppen, tankar och så hästen också.. Men det är så himla bra. Jag har fan aldrig varit såhär dålig på någonting och sedan lärt mig. Alltså ni vet känslan när man klarar en sak som man förut inte klarat. Jag har sällan haft den förut för jag har typ aldrig gett mig in på något nytt. Jag håller mig till det jag kan. Nu är jag nybörjare och får lov att lära mig av människor som jag litar på och en häst som är underbart trevlig.
Idag kom jag upp på Visa helt själv! Det är stort, fjantigt för er kanske men stort för mig. Jag kommer nog att växa som människa av att lära mig rida igen. Motgångar är jag ju sviindålig på. Kämpa är jag ganska bra på ibland bara för att jag är så envis. Men jag ger nog upp ganska lätt ändå och då är det "som vanligt" tur att jag har Lina som står trygg, lugn och klok bredvid mig och guidar mig rätt!
Kommentarer
Postat av: Lilldjupa
härligt Hanna! Ja, jag tror att min osäkerhet gör mig till dålig ryttare också, jag går liksom in med inställningen att jag ska åka i backen och känner mig som en vante.. haha.
Men då känner hästen det, och klart den då känner att den kan springa lite som den vill (;
Det krävs otroligt mycket av dig som människa för att vara med hästar, både fysiskt och psykiskt! Mycket bra!
Trackback
