HannaKJonsson

Alltså jag har blitt en fighter. Jag kom på det idag. Jag har jobbat på samma jobb länge och kommer jobba där i ett år framöver. Jag har varit i stallet några gånger i veckan sedan april förutom när jag vart utomlands. Jag har gått så inihelvete mycket snabba promenader denna månad så att det har blitt en vana att gå snabbt. Min hjärna vill hela tiden förbättra mig själv. Det är nästan så att begäret att förbättra är starkare än känslan att det är jobbigt.

 

Förut var ju mitt mål att gå längre och längre, men mina knän blev inte så glad av dessa ökningar så nu satsar jag på kortare men fortare. Förra veckan satte jag upp ett nytt mål för min träning, ja jag kallar det träning trots att det inte ser så mycket ut alla gånger. Målet jag satte var att jag skulle komma runt sjön, Vågen, 2 km på under 15 minuter jag har hela tiden legat på 16-19 minuter i snabb gå takt. Idag kom jag runt på 15:23 minuter!! Målet är till sista september. Det är utmaningen som kommer i vår peppgrupp "sockerfri men söt ändå" på Facebook. Det var typ det mest intensiva pass jag gjort. Jag joggade på bra 4 minuter och 55 sekunder av dessa 15:23. Känner mig nöjd! Farten blev i genomsnitt över 7 km/timmen. Två av "Jogg" perioderna hade jag sprungit över 9 km/timmen.

 

Ojoj jag vet att det blir mycket siffror nu, men jag blir lite manisk. Frågan är nu om jag ska ha kvar denna under 15 minuters utmaning eller om jag ska testa under 13 minuter?! Alltså två minuter är sjuk mycket på endast 2 kilometer. Eller så får detta bli en bonus och så tar jag att jag ska hinna till Sibokiosken och tillbaka i stallet inom 30 minuter istället..

 

Jag är i vilket fall som helst glad att jag hittat ett sätt att träna utan att tröttna på en gång. Jag har en järn vilja men har aldrig använt den inom träning för jag tycker inte att det är kul. Det som peppat mig mycket nu är ju hästarna såklart. Det blir så himla mycket lättare att rida och kunna göra rätt om jag är lättare och har mer muckler! Först peppade jag ju mig genom hästarna för att jag tyckte att jag var för tung och tyckte synd om dom. Men jag har släppt det, det är ju inte så att jag rider något tufft ridpass med hästen liksom. Utan åker mest runt och njuter! Men jag vill bli bättre och då är en bra kropp ett krav.

 

 

Ibland undrar jag hur jag skulle ha varit nu om jag inte åkt till stallet den där kvällen.. ett stall som jag aldrig varit till och skulle träffa en tjej som jag hade träffat en gång förut på en fest och sagt hej till typ. Jag förstår verkligen människor som tränar för sina barns skull eller man eller vad som helst. Det blir faktiskt mycket lättare.