Kärlek och känslor
Jag funderar ofta på barn. Jag är en barnkär människa som självklart vill ha barn, familj och ett svensson liv liksom. Men det är inte så lätt. Jag ger väldigt sällan killar en chans, jag klarar mig bra själv. Jag blir rädd av att bara tänka tanken på att någon annan ska dona om hemma hos mig, i mitt hem, få besluta om vad "vi" ska göra, anspassa mig till någon. Ja ni hör ju, det går inte att leva så. Rädd. Sen så är jag livrädd för att bli sårad. Livrädd. Att vara så beroende av någon skrämmer mig som fan. Men jag har bestämt mig nu. Livet är till för att levas & i mitt liv vill jag ha en bra karl, barn och ett helt eget hus som jag får pyssla om, älska och hata.
Jag ska lyssna på min kropp och hjärta mer än min hjärna och magkänslan är min guide. Jag ska må bra, det är så otroligt viktigt!
Hur vågar ni? Hur vågar ni satsa helhjärtat på så osäkra saker som kärlek och pojkar?
Kärlek är väl det säkraste som finns! Framför allt den kärleken man får för sina barn, men även den man får för sin respektive.
Man måste våga för att leva.
När man får barn vänds hela ens värld upp och ner, men det fina med alla djur - små som stora- är att vi anpassar oss.
Känner igen mig i det du skriver! Jag är också otroligt rädd för att bli sårad, men 2012 ska minsann bli ett BRA år!
VÅGA Hanna!!!!! Finns inget bättre än när man träffar någon som man verkligen tycker om och som gör en lycklig. Risken att bli sårad finns där såklart, men då får man väl bryta ihop och komma igen då. Så tänker ja :) Å ja e sååååå kääääääär så ja nästan döööööör ;) Å den som inte vill ha en sån pingla som dig...his lost! Puss finis
Håller med Helena där, Hanna, VÅGA. Du vet att jag är väldigt lik dig på många sätt och resonemanget du för ovan är en av likheterna. Min "bättre" hälft brukar bli irriterad då och då när jag refererar till "min" säng, "min" datorn, "mitt" liv... det är väl för att man vill (säkra) behålla ett liv i fall det inte skulle funka?!
Man måste våga för att vinna!
Jag träffade min make via nätet. Jag var nyskild(eller inte ens det egentligen, skilsmässan var inte ens klar) och hade bestämt mig för att leva i en etta med min hund och vara singel lääääääääänge. Chattade med en massa människor, de flesta var män som bara hade en sak i skallen och det var inte vänskap(vilket var det jag var ute efter).
Så helt plötsligt så fanns han bara där, han som blev mannen i mitt liv och han började med att beklaga min skilsmässa, han var inte alls som de andra utan vi chattade och chattade och chattade. Helt plötsligt så hade det gått 8 timmar och vi började fundera på om det var dags att göra kväll, då frågade han efter mitt mobilnummer för "han ville ringa och säga god natt" och jag gav honom det utan att blinka, jag som aldrig lämnat ut mitt nummer till nån så där förut. Han ringde och sen blev det vi, det här är snart 6 år sedan och jag har inte ångrat mig en sekund.
Så här sitter jag nu världens lyckligaste och det tack vare att jag vågade chansa... :-)
