HannaKJonsson

Jag hatar det. Jag hatar att vara maktlös. Var eviga gång jag sätter mig på ett plan så bestämmer jag mig att det är ett dödsbeslut. Jag är övertygad om att jag har tagit ett väldigt dåligt beslut och att det kommer att bli min död. Jag försöker övertyga mig om att folk flyger varje dag och att det inte är jättefarligt. Men min hjärna är inställd på att jag kommer att dö.

 

Resan hem var förjävlig. Jag fick inte sitta brevid de som jag kände vilket är en stor orsak till att de gick så mycket sämre. Jag tror att de runt mig bara ser att jag blir okontaktbar. Jag kan till och med svara trevligt på tilltal. Men min hjärna är avstängd och paniken ligger som ett hårt jobbigt tryck över bröstet på mig hela tiden. Om någon frågar hur det går så börjar tårarna rinna och jag blir sjukt ledsen inombords. Att öronen sedan har lock gör att jag mår illa. Jag spänner typ varje muskel i kroppen och mår jävligt dåligt. Jag vill sluta ha det såhär. Jag vill tycka att det är okej att flyga. Jag vill kunna det. Men det går inte.

 

Jag kommer dock inte att låta rädslan styra över mig så mycket att jag slutar flyga men jag kommer inte att utsätta mig för att flyga mer i år. Hade tänkt åka till Sanna i november men jag orkar inte. Jag måste kämpa så himla mycket inombords innan, under och efter en sån här resa så jag är nu helt slut i kropp och själ.

 

Jag hade bestämt mig för att göra min första resa utan godis på hemvägen, men det gick inte. När jag ändå ska dö finns ingen relevant anledning till att inte äta godis. Det finns inget jag kan säga till mig själv för att inte äta godiset. Jag tänkte "Jag vill dö lycklig full av godis!!". Nu får jag slita med godiset som jag inte dog lycklig av utan nu måste kämpa bort från min kropp. Pucko.

 

Försöker må bra


Inte glad Hanna