HannaKJonsson

Det är så mycket mer än att sitta på en häst. Jag har fått lov att rida en häst ibland. Visa heter hon. Lina började prata om vad som har hänt i hennes liv på ett år igår när vi var i stallet. Hur hennes tankar har ändrats och hur hon nu är i en situation som hon inte ens kunde drömma om för ett år sedan. Läs på hennes blogg!!

 

Jag började vara i stallet i mars. När jag kom dit första gången var det kolsvart ute men så fort jag kom in fick jag en bra känsla i kroppen. Hästar är bra för själen. Lina hade jag knappt pratat med tidigare. Men det var som att min hjärna hade bestämt sig för att den ville dit, till stallet. Den gav mig inga farhågor om hur det skulle bli, typ alldeles tyst, pinsamt, krävande, underligt. Jag har inte haft en enda dålig känsla på grund av någonting som har med stallen att göra. Förutom den gången jag ville ge upp förstås, men det glömmer vi.

 

När jag kom till stallet hade jag en förhoppning på att det skulle vara trevligt att vara där och hälsa på. En gång sådär. Inget mer. Men tänk om jag visste det jag idag lever. Jag fick komma en till gång. Jag fick börja göra lite som jag ville i stallet. Jag donade på lite själv. Jag fick. Strax efter min födelsedag fick jag erbjudandet (eller kravet) att jag skulle få rida på Visa. Det hade alltså gått en månad. Jag tyckte att det var lite jobbigt att jag visste att jag inte skulle kunna komma upp på henne. Men på något vis så hade jag redan då insett att varken Lina eller Annika är dömmande människor. Jag skulle kunna ha gått där i stallet länge och borstat, donat, gosat. Men så fick jag rida. En dröm som jag nästan inte kunde förstå att skulle bli sanning. När jag var yngre så red och körde jag mycket häst i olika travstall. Men sen blev jag för tjock. För tjock för att rida. För tjock för att orka. För tjock för att våga.

 

Jag provade hoppa upp från marken men klarade det inte alls, Lina skrek att jag måste ta i, att jag måste våga, att jag måste försöka. Om någon annan människa skulle sagt samma ord som henne den där dagen så hade jag bara gett upp och åkt hem. Men på någon underligt vis så lyssnar jag på Lina. Jag klarade dock inte av att komma upp iaf. Jag fick klättra upp på en höbal, en sån stor vit och sedan klättra över på Visa.

 

Förmodligen satt jag stel som en pinne och jag var livrädd för att ramla av. Men med en sjuk känsla av lycka! Efter detta tillfälle fick jag en tilltro till mig själv som jag inte har haft på länge. En inre tro liksom. Sedan dess har jag fått rida några gånger, lyx.

 

Iförrgår red jag en sväng helt själv på Visa. Ingen runtomkring, inga andra hästar, bara vi två. Det var helt underbart. Det var kul. Jag är inte duktig på att rida. Jag sitter mest och lallar med. Men det blir lite bättre varje gång. Jag känner mig mer avslappnad. Jag känner att grejer som kan hända när jag rider inte är lika farliga längre. Tex. om Visa blir lite uppuffad eller rädd eller snubblar eller så så vet jag nu att jag klarar det ibland. Inte alltid kanske. Men jag har mycket större tilltro till henne och mig. Mina katastroftankar är inte med. Mina positiva härliga tankar ger mer säkerhet i alla situationer.

 

Igår red jag och Lina ut på en varsin häst. Tänk om jag hade vetat det för 5 månader sedan. Det fanns inte ens i mina fantasier. Jag har massor av allt att öva på. Lina gapade på om tyglar, sträck på dig, luta dig bakåt, sitt tungt, sitt länge, tryck med knäna, bakbenen och huvudet ska ihop(i tanken), luta dig inte framåt... bara igår. Snart kanske jag är där. Där där jag kan träna en häst på riktigt. Tänka på en massa kloka saker som gör att hästen går sitt bästa jag.

 

 

Annika frågade dagen efter att jag kom hem från Mallorca "Men nu måste du väl ha saknat hästarna?!" Jaaaa svarade jag. Det sjuka är att jag saknar hästarna varje dag jag inte är där. Så fort jag åkt därifrån. Så fort jag har en ledig stund över. Typ jämt.