HannaKJonsson

Jag kommer nog aldrig att förstå vilken himla tur det var att jag åkte till stallet den där gången för snart ett år sedan. Det känns sinnessjukt att jag bara har känt Lina i mindre än ett år. I söndags kväll när vi var där så kände jag bara för att skrika ut hur himla glad jag är att jag får vara där. Lina hade planerat vad hon skulle göra men ändrade och hängde med mig på en hurt tur istället och det är så himla uppskattat. Jag påminner henne ibland om att hon läre säga till om jag hänger i stallet för mycket, ni vet egentid kan ju behövas. Men hon sa bara när vi var påväg hem "Jag är glad att du följde med till stallet ikväll!".

 

Det är något mystiskt i luften. All oro, allt jobbigt skit och alla småsaker som kan vara irriterande existerar liksom inte. Sen har vi framtidsplaner och nya upplevelser som lockar runt hörnet hela tiden. Lina och jag kan verkligen hästnörda in oss. Sen tänker och tycker vi läskigt lika. Om typ allt. Och ändå är vi så himla olika i sättet. Vi har en perfekt balans i vår vänskap. Och det har varit så från dag ett. Allting flyter på utan ansträngning. Det är nog det som gör det, det finns inget tillfälle då jag varit med Lina då jag känt att jag måste skärpa mig, vara på något annat vis än sann eller må dåligt för att jag inte är tillräcklig. Hur underbart är inte det? Det är sjukt. I början tänkte jag att det här aldrig skulle kunna vara sant och att det snart skulle ta slut. Men nu tror jag inte det tar slut. Lina är nog en så bra människa som jag får uppleva om och om igen.

 

Hon har samma fina sätt mot alla, djur som människor. När jag är i Lillstallet med Lina så ser man relationen mellan henne och Dansa hela tiden växa sig starkare. Dansa är en riktigt härlig häst, personlig och så uppmärksam och speciell.