HannaKJonsson

Jag har bra tankar om mig själv nuförtin. Jag klarar mycket, träningen ger mig mycket positivt i tankeväg. Jag är så jäkla nöjd varje vecka jag får skriva Veckansträningspass inläggen. Jag anar att de inte är lika roliga att läsa men jag är otroligt stolt över mig själv att jag kämpar på så som jag gör. Om jag inte kämpar på mina träningspass så får dom inte räknas. Oavsätt om jag får dåliga eller bra resultat, känslan ska liksom vara att jag lyckas övertyga mig själv om att det jag gör är bra. Vilket går hyffsat lätt nu.

 

Igår när jag gåjoggade min runda så insåg jag hur himla långt jag har kommit. Det finns nu människor som är segare än mig, mer otränade och latare än mig. Det trodde jag aldrig. Det har aldrig funnits det i min omgivning.

 

Tänk att jag kommit så långt att jag aldrig struntar i en träning. Att jag kämpar mot bättre tider och mål utan att jag egentligen får ut någonting av det som jag tidigare i mitt liv värderat tillräckligt högt för att kämpa för det. Det är sjukt hur bra det är att ha min envishet i träningssyfte. Jag har blitt en kämpe. En kämpe som är galet stolt och glad över att jag har tagit tag i mitt liv. Och att andra tycker att jag är inspirerande och duktig. Vem hade kunnat tro att folk skulle tycka att jag var duktig på grund av träning?! Mamma fattar du det?! Det är helt sjukt att jag har blivit en människa som tränar regelbundet, utan undantag.