HannaKJonsson

Alltså det här med träning. Jag undrar när fan jag ska hitta någon typ av balans. Det blir fortfarande kaos i min hjärna om jag bokar in ett pass med någon och sen hoppar den av eller det bara blir att vi inte kommer iväg. Jag hatar att jag blir som beroende. Även om jag nu äger makten över mig själv och alltid tränar själv istället så vill jag slippa bli störd först. Likaså var det förut med vädret, om det regnade så trodde jag inte att jag kunde gå en mil, men nu gör jag det Eller så omprioriterar jag och kör ett pass på gymmet. Det är stort och ett framsteg för en sån som mig. Nu vill jag fortsätta bli lite friare, inte så upplåst och svår i tanken. Det är ju mest jobbigt för mig själv, det är ju egentligen bara att omplanera och köra men istället sätter mig hjärna igång och motarbetar mig och vill att jag ska skippa träningen.

 

Det som är så jobbigt är att jag fortfarande får kämpa så förbannat för att ta mig iväg och träna. Det tar energi. Onödig jävla energi. Jag undrar när träningsglädjen kommer och joinar mig?! Jag blir super nöjd och glad efter träningen. Men under? Njeee inte direkt alls. Jag vill mest bara bli klar.

 

Nu i veckan försökte jag ju springa och LE hela tiden, tänkte att det skulle bli roligare då. Jag gillade det upplägget lite bättre än att bara sträva på hela tiden. Jag älskar ju pauser men jag ger mig inte tillåtelser att ta pauser i träningen. Det kanske är någonting jag skulle satsa på?! Om jag är på gymmet tex så kör jag i ett sprut tills jag är klar. Johanna kan ju vila lite emellan maskinerna och så, det gör inte jag.

 

Tror ni att pauser skulle ge mig mer njutning i själva träningen?!