HannaKJonsson

Nu sitter jag hemma i soffan och funderar på vad jag egentligen vill skriva om på denna blogg. Känner att jag dras mellan alla delar i livet. Hästar blir mer och mer självklart. Maten försvinner mer och mer för jag är totalt oinspirerad och ganska ointresserad av typ allt som har med kost att göra. Vill bara äta fel mest hela tiden och det blir varken bättre eller sämre att skriva om det. Träningen känns mest bara som skryt. Jag har aldrig hört någon sagt något om Mig men jag har hört människor i min omgivning pratat om andra människors bloggar och Instagram att de bara SKRYTER! Tro på faan att man skryter när man gör nått som du själv inte orkar/gör/vill/kan/borde göra?!? Så träning blir det nog mer om för det retar sig människor verkligen på. De små framsteg jag gör med träningen är ju asbra för mig men knappast bra för en normal tränad människa så det borde ju bara vara pepp för de som är lika otränade och lata som mig.

 

Så om det här med lathet. Jag kallar ganska ofta mig själv lat. Ändå uppmärksammar min omgivning mig ganska ofta på att det är få som kämpar lika mycket som mig. Grejen med det är att jag är lat i huvudet. OM jag skulle få välja, dricka te i soffan ikväll eller köra det där kettlebells passet?! Så skulle jag självklart välja soffan. Men grejen är att jag ger mig själv inte det valet. Mitt val är "vill jag bli tränad?" Mmm och det är inte alla gånger det är lätt men jag tycker att när jag väl tagit ett beslut så skulle jag tycka att det var fruktansvärt att misslyckas. Det finns liksom inte riktigt i min värld. Dock skulle jag nog gett upp träningen om jag inte hittat tillbaka till hästarna. Nu har jag ett syfte till att få en mer tränad kropp, jag kan rida bättre, min balans är mycket bättre och jag vill bli bra! Så det här med latheten, joo jag skulle kunna träna mer och hårdare kanske. Just nu ligger jag på en nivå jag känner att jag klarar av och jag ska stanna här. Det är det allra svåraste att inte totalköra varje dag och grotta ner mig i träning flera gånger per dag. Kanske skulle det leda till en finare och starkare kropp fortare men min kropp pallar inte det och jag skulle ge upp inom 2 månader. Så just nu gör jag det svåraste jag vet, jag har balans, inte för mycket, inte för lite utan bara lagom och långsiktigt. Det kräver mycket vilja och INGA undanflykter. Jag är expert på undanflykter. Det jag kommit fram till är att jag är väldigt lat och får jobba med mitt psyke hela tiden men jag är ännu mer envis. Att jag är envis har jag fått höra hela mitt liv, inte på något positivt sätt. Nu kanske jag har hittat ett positivt sätt att använda min envishet. 

 

Ja så tillbaka till bloggen. Nu har jag bara rabblat ur mig allt vad jag funderade på för stunden. Vet inte vad jag kom fram till. Att jag ska tänka över vad jag vill skriva om här. Känns som att jag tappat hela ärligheten och impulsiviteten som är väldigt mycket jag. Just nu vet ingen som läser min blogg hur mitt liv är. Inte för att jag har det mest intressanta livet i världen men jag trivs otroligt bra i det och det genomstrålar inte så mycket som det borde i bloggen. Här är det mest ord utan känsla. Min blogg ska nog bli mer personlig igen.