HannaKJonsson

Det är himla lätt att stirra sig blind på vågen och jag älskar det. Jag älskar att se siffror jag aldrig sett förut, så låga att hela kroppen blir lycklig. Dock får jag alldeles för sällan se dessa siffror nu för tiden. Sen såg jag en bild häromdagen..

Och kände ärligt för första gången på mina "bantar år" att siffror är ändå bara siffror. Men det är himla svårt att "bara" våga MÅ BRA! Det blir som att jag mäter mitt mående i vågens siffror och jag känner mer och mer att det inte stämmer alla gånger. Det finns så mycket som påverkar mitt mående nu för tiden. Lägre siffror är fortfarande en höjdare!

 

Men mina fina vänner, främst Johanna och Lina(som jag träffar och pratar med mest) ger min väldigt mycket feedback på min kropp i övrigt. Sånt som jag har svårt att uppfatta. Att jag blitt starkare, slimmare, snabbare, gladare, villigare, smidigare och massa annat. Som sist på kettlebellsen klarade jag i princip varje övning, vilket jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle kunna klara av. Eller att jag blir snabbare upp på hästen. Det är ju sånt som är viktigt egentligen, det är ju det jag vill. Jag vill ha en normal kropp som klarar av allt en kropp bör orka. Det som blir jobbigt i detta, eftersom jag kan och är villig att kämpa är att mitt knä inte håller lika mycket som min psyke vill. Det som Lina och Johanna då gör är att ändrar sina sätt att peppa så istället för att peppa till mer träning, hårdare, fortare, ifrågasättande så går de en kortare promenad så att jag KAN följa med, uppmärksammar det jag iaf gör(trots att det är en skitsak motför vad jag har gjort tidigare), skrittar lite längre då mitt knä inte orkar och ja men anpassar sig och ger mig pepp att se det bra jag ändå försöker göra trots min begränsning just nu. Det är jag galet tacksam för!!

 

Jag har trängt på mig mina nya ridbyxor med helskoning några gånger och bara det är toppen eftersom när jag köpte dom fick jag dom inte längre än till knäna och när jag senare fick över dom på låren så fattades det 7 cm i midjan. Nu glider de på och sitter som ett smäck, till och med lite stora i rumpan. De har säkert blitt lite större i benen men i midjan är de stumma och sitter ändå BRA nu. Det är härligt och det är sånt jag ska ta till vara på. Jag blev faktiskt nästan lika glad som för en mindre siffra på vågen när jag kände att de satt bra, bekvämt och fint.

Det som man får öva mest på när man försöker gå ner i vikt är att ha rätt inställning. Jag har känt att jag tappar den lite nu och då. Därför har jag bestämt mig för att åka på en LCHF kryssning 5-6 april. Jag vill ha mer fokus på maten igen och mindre på träning för det känns som att det tatt över väldigt mycket i mitt fall. Det är lättare att kämpa med någonting fysiskt för mig. Men det är kosten som gjort att jag gått ner i vikt. Den träning jag kommer ha kvar är ridningen, vilket är otroligt krävande och helkroppstränande, promenader, som jag vill utöka så småningom just nu går jag 3-4 km och inte fort, sen hoppas jag på att kunna gå 2-4 pass i månaden när mitt knä hämtat sig nu igen.

 

Ja det var en update om mitt bantarliv just nu.