Idag är jag stolt över mig själv. Vi gjorde inget speciellt alls på ridturen men det var ändå lite utmanande. Det blåste rätt rejält men Winston brukar ta det med ro. Dock blev han rädd för att dörren slog igen innan vi red iväg så jag vet inte om det var det som taggade upp honom. Vi kom inte ens av gården förrän han genade ner i grushögen och nu är jag less på det. Han har aldrig kommit undan med det så jag fattar inte varför han fortsätter. Men idag tröck jag på honom så han började trava och precis vid grinden så han haken till grinden som är typ 1-2 meter ramlat ut mitt i vägen så Winston springer rakt på den. Det skramlar till rejält men han bryr sig knappt.Vi red till skolbacken och gick upp och runt ett varv åt varje håll. Det gick skitbra! Min plan från början var att rida till Karosseriet men eftersom han var så fjantig mot allt så sköt jag på den planen tills han gick så bra vid backen. Då bestämde jag mig för att gå över vägen en sväng iaf. Han kollade på allt och skyggade och drog framåt nån gång. Kände mig dock cool och lugn så jag bestämde mig för att trava lite vid husen och in i skogen och tillbaka. Det gick hyfsat, höll mig kvar trots bromsningar och svängningar. Han kändes som en slingrig orm idag.. så nu vet jag att han är smidigare än vad man kan tro.Vid Karosseriet drog han över halva öppna planen. Då blev jag irriterad och fick för mig att nu får det vara bra. Så vi gick tillbaka och sen fick han gå så nära det gick. Tog massa tid men jag hoppas han lär dig att jag bestämmer ändå i slutändan han kommer inte undan. Så travar vi iväg hemåt och då ser han en snöhög som var skit farlig. Den fick han gå upp på. Det känns inte som att han är rädd egentligen utan drygar sig bara HELA TIDEN. Stora framsteget jag känner idag är att jag känner mig inte rädd längre. Obehagligt kan jag känna att det är om det är bilar eller annat i närheten annars blir jag mest bestämd och vill gå förbi eller trava förbi tills han ger sig.
