HannaKJonsson

Jag kan inte förstå vad som händer med mormor. Hon har liksom alltid varit ett samtal bort och funnits där. Jag kan vara som vanligt men frågar någon nått eller om jag kommer på någonting som mormor kommer med i så brister jag. Tårarna rinner mest för att jag inte vet någonting. Denna ovisshet är sjukt jobbig. Folk som säger att "det kommer bli bra hur det än blir" känner jag bara för att smälla till rakt i ansiktet. Stör mig i allmänhet mycket på folk just nu. Jäkla människor och lägga sig i. Om jag eller vi i min familj inte vet så vet ju fan inte någon annan heller. Igår när jag stod och diskade insåg jag att mormor troligtvis inte kommer vara med på Lindas bröllop, alltså jag kan inte ens skriva den meningen utan att börja grina. Hur fan ska vi kunna ha en lyckodag i detta virrvarr i hjärnan?! Jag är bara så himla ledsen och tom.

Jag åkte till stallet efter jobbet idag, tänkte åka dit borsta W och åka hem. Jag blev kvar i över 2 timmar. Tog upp W på Gården och satt i gräset och pratade med honom. Rensade bilen och packade in allt bra. Winston var med hela tiden och kikade och luktade på allt jag hade ute på gården. Sen städade jag ur ett skåp som jag nu har mina parasoll och flaggor i som jag miljötränar W med. Han är nu totalt obrydd om flaggorna, små stunder här och där har gjort susen. Sen borstade jag såklart honom grundligt. Världens bästa häst! och välbehövliga timmar för mig för att bara tänka på annat och pyssla med nått. 

 

När jag kom hem hade Elina några kompisar här så jag tog matlådorna som jag lagat till morfar och åkte dit en sväng. Nu har tjejerna gått ner på stan och jag ska duscha och bädda ner mig i soffan och försöka sova. Sov över imorse också. Linda ringde och väckte mig så jag blev pigg men sen somnade jag tydligen om. Imorgon är det ett dygnspass igen.