HannaKJonsson

I torsdags skrittade vi ut med Lina och Dansa på E. Jag rider helt annorlunda när vi har sällskap. Himla tråkigt. Men jag är glad att Lina trots allt vill släpa med oss ibland på deras ridturer med tanke på hur sega vi är. Det går ju liksom bra men jag känner inte alls samma trygghet på Winston när han har en till häst att förhålla sig till. Det känns som att det blir hans fokus istället för mig. OCH det är såklart mitt fel.

 

När vi rider ensamma så är jag mer konsekvent och böjer och donar med honom. När vi har sällskap så vill jag bara att han ska skritta så fort som möjligt så att vi inte kommer efter så mycket. Lina stannar ju hela tiden så det är inget problem men jag skulle hellre vilja ha ett flyt så att de gick lika fort haha.. Så kanske att jag borde skritta honom lika som vi gör när vi är ensamma? även om det går ännu saktare för Lina måste ju stanna och vänta på oss hela tiden i alla fall. Ja jag vet inte. Sen blev han väldigt bakskygg både på bortåt och hemvägen mellan bron och nya tåget. Han krullar liksom ihop sig och känns ostabil. Jag hatar det.

 

Så himla tråkigt att det är såhär för det är ju så mycket roligare att rida med sällskap. Egentligen. Det tycker jag egentligen. Men just nu är det bara rätt tufft. Jag känner mig inte lika rädd längre men jag känner att det inte är värt det. Det är inte värt att trava med en klump i magen, det är inte värt att rida förbi hästarna utifall han blir galen, det är inte värt det att utmana ödet. Och hur kul liv är det? Inte alls men just nu står jag där. I den känslan och jag hoppas och tror någonstans att jag kommer att komma ur den. Men jag vet inte när och det stör mig ju massor. Jag tänker att om jag får lite ordning på kroppen så att jag känner mig mer stabil och stark så kanske jag känner mig bättre? Ja men så väljer jag att tänka åtminstonde.