HannaKJonsson

Det som jag måste öva på absolut mest med Winston är mitt tålamod. Det är som att han vet vad som retar mig och så gör han det lite extra. Om jag släpper det och bara är neutral så släpper han det. Idag red vi till blåvita huset och planen var att hålla igång mer. Planen lyckades. Det är ju en ganska diffus plan. Jag kände ett uns av misslyckande för att jag inte galopperade men jag har bestämt mig för att inte göra något utan att känslan är där och känslan var inte där. Så vi travade och travade och det är ändå mer än vi gjort på ett tag. Skrittade i nerförbackarna. Sen stannade vi och kollade på en ekorre. Winston ville första vända runt och springa hem men ändrade sig snart till att vilja gå fram till det lilla djuret som skuttade runt i snön. Det var riktigt mysigt!

 

Winston prustade och frustade nöjt efter travsträckorna och jollade sig lite för snödroppningen i skogen men gjorde ingen större grej av det. Vår resa mot lugnet och tryggheten fortsätter. Fortsätter dessutom åt rätt håll. Skönt.