HannaKJonsson

Jag tror på att det som är på andra sidan rädsla är det verkliga livet. När man utmanar sig själv lite mer än vad som är inom sin bekvämlighets zon. Det finns ju ingen gång jag är mer nöjd med mig själv än efter jag har ridit och hästen har hittat på något "hyss" eller att jag har ridit förbi ett ställe jag tycker är läskigt. I ridningen utökas bekvämlighetszonen hela tiden. Jag är en sån person som behöver ta tid på mig, det är svårt att pressa mig över en gräns. Fast om man lyckas så skulle jag sällan erkänna att det var värt det.

 

Men som med allting annat så lyckas Lina med detta. Jag litar till 99.9% på Lina när det gäller hästarna. Hon har koll. Hon är försiktig. Hon vill inte att man ska ta onödiga risker. Det är alltid en risk att rida liksom med allt annat här i livet men hon har en extrem bra balansgång. Vi diskuterade detta i stallet häromdagen. För jag kom på att jag tycker inte alls att hon är så försiktig som jag först trodde. För hon vågade ju tro på mig. Hon vågade rida med mig. Hon vågade låta mig göra de saker jag inte vågade själv. För mig är det otroligt modigt. 

 

Hon sa en sak som etsat sig fast i min hjärna "Jo Hanna jag är försiktig, det finns INGEN annan som hade låtit dig bara skritta en runda för ett år sedan!". Jag tror hon blev lite sur för att jag kanske uttalade mig lite klumpigt om att hon inte var försiktig, jag menade mer att hon inte är feg och låter bli att göra saker. Men så sa hon någonting annat typ "Om du skulle ridit med någon annan så skulle du travat och galopperat då och tänk hur långt du skulle kunna ha kommit nu då". TÄNK om jag inte hade haft Lina, jag tror helt ärligt att jag inte skulle rida idag då. Jag var så otroligt rädd, nervös och knäckt gällande ridningen när jag började vara med Lina i stallet. Jag är galet glad och tacksam över att det är just med Lina jag får lära mig rida igen. Jag tycker att hon är försiktig men även väldigt modig och hoppfull gällande hästar, mig, ridning och ja men allt. Hon tänker igenom saker och är verkligen inte hipp som happ som mig.

 

Det jag vill komma fram till är att det finns mycket man kan chansa med och det finns många olika sätt. Om jag hade träffat på någon som puschat mig för hårt så skulle jag säkerligen känt mig dålig och antingen lagt av på grund av det eller av att jag hade tatt mig vatten över huvudet och gjort saker jag inte alls var redo för och kanske flygit av och blitt ännu räddare. Det vet man ju inte men som det känns nu så är jag väldigt nöjd med min utveckling som smyger sig framåt på grund av att jag känner en grundtrygghet.

 

Det finns många sätt att förgylla sitt liv med chansingar. Många chansningar innebär en förändring. Du gör någonting som du inte brukar göra och får därför ett annat resultat i ditt liv. Så brukar jag tänka när det gäller min kost och träning. Jag gör det här för jag vill inte ha det jag hade förut utan jag vill ha någonting annat. Det är en svår balansgång vid chansingar. Ibland går det inte alls och då har man lärt sig det, då får man göra på något annat sätt. Det jag har lärt mig är att det är inte så jobbigt att misslyckas som jag tror i mitt huvud i förväg. Men jag kan ganska ofta skita i en sak bara för att den inte funkade första gången och TÄNK om jag hade missat att få in hästarna i mitt liv igen.