HannaKJonsson

De senaste veckorna har Winston vart lite min räddning i allt. Har känt mig behövd och uppskattad så jag har tillbringat om möjligt ännu fler timmar i stallet och med honom. Han är så himla härlig och det tycker typ alla som träffar honom. Han är verkligen one special kind of a horse. Imorse när jag kom till stallet så stod alla andra hästar ute vid stängslet och åt hö. Winston stack ut sitt huvud från krypinet när han hörde att jag kom men så fort han insåg att jag gick till honom så vände han sig kvickt och gick tillbaka till högrejen och tog en stor tugga hö innan han stack huvudet självmant i grimman. Sen umgicks vi i 3 timmar. Jag berättade hur jag mår och allt som jag funderar på och frågade honom detsamma. Han puffar lite med nosen på Baltazar som springer runt i stallet och de är så himla fina.

 

När vi var klara red vi mot Hårga och en snabb men ganska kort tur. Eller ja en vanlig runda skulle det nog kallas men det kändes alldeles för kort som vanligt. Vi började trava redan vid första stugan men stannade sedan mitt i Kulabacken för att prata med en karl. Vi pratade om att det var kallt(-10 idag) och att han tyckte att vi skulle prova vägen upp bakvägen till Hårgaberget och sen ner vanliga vägen, så det ska vi prova någon gång innan björnarna vaknar igen. Winston somnade efter en stund men vaknade kvickt då vi satte fart i trav och sen galopp. Han var så pigg och fin, tvekade aldrig mot skänkeln och galopperade i en soft takt utan att varken dra iväg eller sakta av. Helt underbar. Vi höll igång i trav hela vägen till Blåvita huset. Där kom karln i huset ut och frågade om vi kunde stanna en stund och sedan kom hans barnbarn ut som ville knäppa kort på oss eller ja på Winston haha.. visst låter det helt sjukt ändå? Jag frågade om hon ville rida en sväng och det ville hon, så då gick vi en vända till Renarna och tillbaka. Sen red vi hem igen med mycket fart och vi travade hela vägen längs Storvägen också, var lite snö där nu så det funkade perfa. Winston var inte trött av denna ridtur utan skulle nog lätt sprungit ut på E och vänt också. Så roligt att han har energi nu men att han ändå väljer att sköta sig. Sen mockade och fixade jag hela stallet medans han stod och torkade och åt hö. Världens mysigaste sällskap.

Ikväll följde jag med Lina till stallet då hon skulle pyssla med Dansas ben. Jag vet inte hur många metoder Lina har provat för att få Dansa att sluta sparka när benet ska smörjas eller så och ändå ger hon sig aldrig. Det är så himla farligt att jag numera håller mitt avstånd. Jag är liksom till ingen nytta i den där frågan för jag får en uppstressad energi vilket inte bidrar till något positivt. Jag fattar inte varför hon är så sablans vrång. Ikväll hittade Lina något som verkar funka. Bomull på ett spö. Mmm det är bara att vara tålmodig och gnugga gnugga gnugga tills Dansa inser att hon inte kommer undan utan istället ger sig. Jag hoppas verkligen att det här kommer att bli lösningen på det här livsfarliga problemet. Dansa är en super härlig häst på nästan alla sätt och vis men hon har lite knäppa sidor också. Jag är så himla glad att vi provar oss fram med metoder så att vi kan hitta den som passar oss bäst. Det sättet som fungerar bäst och som känns bäst i hjärtat!