HannaKJonsson

I typ allt jag gör så har jag en grundtrygghet. I jobbet, för jag vet att jag kan, har lätt att lära och gillar människor/barn. I kosthållningen, för jag vet att det jag gör fungerar och även om jag spårar så kommer jag alltid på rätt tankar förr eller senare. I livet, jag trivs bra med mig som person i grunden och man kan såra mig men jag repar mig oftast relativt snabbt och kommer fram till att jag är ju okej ändå.

 

I ridningen saknar jag det. När det skiter sig på en ritur så tänker jag inte "Det ordnar sig, jag klarar det här" utan jag tänker "Faan, inte igen, jag orkar inte, vågar inte, kan inte, varför gör jag detta?!". Jag är övertygad om att det är rädsla det sitter i och jag tycker att jag jobbat mycket med mig själv när det gäller det här och jag har kommit framåt. Men det som jag upplever som problemet är att jag faller så långt varje gång, jag får kravla mig upp från en grop i jorden och inte från någon grundnivå där jag ändå får stå upprätt. Det känns som att hela jag bryts ner och jag blir riktigt ledsen för jag vill så gärna kunna/vara mera och bättre. Jag blir inte ens besviken på hästen längre(även om det kan låta så här på bloggen) utan problemet är ju jag, det är jag som inte kan lyckas ha en känsla av att jag ändå lyckas. Idag klarade jag flera saker som jag känner är bra, men känslan jag fick och har är att jag har misslyckats. Rädslan tar liksom över, den tar över hela min kropp. Det känns sjukt jäkla fel för jag vill ju bestämma över mig.

Jag och Winston red till E idag. Jag red förbi de första hästarna sen hoppade jag av och gick förbi de andra för de var helt galna och jag vill inte rida förbi. Så hoppade jag upp efter deras hage och Winston drygade sig fram och tillbaka vilket han inte gjort på länge, så det var väl för att jag var så ostabil. Så kommer vi till tågövergången och då börjar den såklart plinga och bommen går ner, Winston blev spänd och trippade framåt. Jag tyckte det var obehagligt men det gick över förväntan. Tåg har han aldrig reagerat på så jag kände mig inte så spänd och rädd men det var jag uppenbarligen för Winston drog iväg och sparkade och hoppade(det har han aldrig gjort förut på grund av att han blitt rädd för något). Jag styrde in på en skogsväg och till slut stod vi med träd framför oss så att Winston inte skulle kunna röra sig. Jag kände hans hjärta slå och blev helt paralyserad av rädslan. Jag tänkte att nu hoppar jag av och går hem för jag klarar inte det här. Jag fick kämpa emot kroppens impulser som sa att kroppen skulle hoppa av. Jag vill ju känna glädje efter det där, jag satt kvar, jag fick stopp på honom, han lugnade sig fort när jag pratade med honom, han ville ju inte kasta av mig!! Men jag har bara dåliga känslor. Men så på något sätt bestämde jag mig ändå för att fortsätta ridturen (för ger jag upp så kan jag ju inte rida, jag måste komma över detta) och gick ut på vägen och red mot E. Jag var dock helt avslagen på vägen bort och Winston var lite spattig för saker i diken och det beror ju endast på mig. Men jag kan inte kontrollera mig. Hur fan ska jag lära mig det. Jag litar liksom inte på min egen förmåga att endå lyckas med hästen. 

 

Jag blir så himla ledsen och frustrerad. Jag vill inte vara rädd och jag vill inte ha den energin jag har så att Winston blir mer ostabil. Lina säger att jag måste skärpa mig och sluta se det som en så stor grej (tror jag) och jag önskar ingenting annat. Sen säger hon att jag kommer att få bättre känslor av mer rutin. Så jag får kämpa mer helt enkelt. 

 

Jag älskar ju det här. Hästar! Rida! Galoppera! Winston är allt som oftast en dröm att rida och passar mig otroligt bra. Imorgon ska vi rida till Hårga med Lina och Dansa och det känns otroligt skönt att ha sällskap. Det känns även mycket bättre nu när jag vräkt ur mig alla mina känslor i skrift. Resten av ridturen idag gick jättebra. Vi fick till och med in en högergalopp och det var flera månader sedan jag och Winston fick in den ihop sist. Sen skrittade vi hela vägen hem på långa tyglar. Långa tyglar har jag ganska nyligen börjat med för jag har varit livrädd att han ska dra iväg och jag inte ska hinna få fatt i tyglarna och stoppa honom. Så jag borde egentligen radda upp alla de saker vi klarar av idag som JAG inte klarat av tidigare, för den listan skulle bli ganska lång. Ibland känns det bara omöjligt att styra mina känslor och det blir övermäktigt eftersom jag vill så mycket. Tydligen har jag svårt för det så det får väl ta ännu mer tid. Tack för ordet nu mår jag lite bättre!