Babam babam
Jag har väl skrivit om att det är björnar runtom i skogarna vi stallet. I lördags red jag själv till Badet och mitt hjärta skuttar så mycket att jag håller andan då jag rider förbi åkrarna där. Jag får alltså hjärtrusningar på grund av att jag är så rädd för att det ska vara en björn någonstans runtom oss haha.. OCH jag hör hur jävla fjantigt det låter men jag kan fan inte påverka mig själv. Jag har "utmanat" eller utsatt mig för det jag är rädd för så många gånger och det går inte över. Jag är hela tiden beredd på att det snart skuttar ut en björn nånstans.
Förutom detta irriterande moment så är ju vägen till badet min favorit. Det är inte lika mycket bilar och man känner sig lite ensam men ändå med hus rätt nära. Winston var piggare och tog faktiskt galopp i Kallebacken även om jag fick kämpa som en gnu. Sen så skulle vi trava förbi Hårga vägen och då får han syn på något, spänner upp sig och gör... EN tvärvändning. Mmm det är otroligt att höra men allt hände på typ 4-5 sekunder. Snabbt som attans kastade han sig runt och drog på i två meter sen stannade han och frustade. Man kan faktiskt inte förstå hur snabb han känns innan det väl händer. Och jag är överlycklig att jag satt kvar. Tvärvändningar har vart min mardröm, för då har jag bestämt i min hjärna att när han gör en sån.. då kommer jag flyga av. Men det gjorde jag ikke. Vi vände såklart om och Winston trippade fram i typ 20 meter innan han coolade ner sig och gick på som vanligt. Vet inte om det var nått rådjur eller fågel som fick honom på tårna. Förövrigt så gick han på bättre än vad han gjort på länge.
Min plan var att skritta till Badet och hem men det gick inte med alla bromsar så vi gasade på i perioder och köra mycket tempoväxlingar vilket jag upplever är den bästa övningen på Winston, han blir liksom sitt bästa jag då.
Kommentarer
Trackback
