HannaKJonsson

Idag red vi till sågverket med våra fina hästar. Winston var jätteduktig och var så jämn och fin i traven. Dansa höll distansen till vår rumpa och allt gick så jävla bra. På vägen till stallet idag så sa jag till Lina att, näe shit här sitter jag och längtar som en tok tills vi ska rida men jag vill inte göra det för då händer det alltid nått dumt. Vi kom till sågverket och Winston såg kossorna och blev lite spänd men gick fint och bra framåt. Vi vände hemåt och kossorna springer med oss, efter oss. Winston vara spänd och Dansa blev lite tjorvig där bakom. Plötsligt flyger hon i luften, stegrar och i stegringen hoppar hon liksom framåt. Winston känns som en tickande bomb som när som helst kommer att dra iväg. Jag har ju verkligen ingen chans i helvete att hålla honom.

 

Mina tankar:

Ändå sitter jag där på hästen och Lina upplever mig lugn?! men att jag får hålla Winston rejält(Jag upplever att Winston står stilla under tiden Dansa stegrar och hoppar men Lina upplever att han taktade framåt. Lina säger också att hon pratade med mig om att de nästan slår över och nått annat men jag kommer inte ihåg att hon sa någonting överhuvudtaget utan att ALLT var helt tyst och gick lite i slowmotion). Sen börjar vi som jag upplever det gå framåt och där är en gräsklippare och jag ser bara hur vi snart skenar. Dansa glider in på en väg och någonstans där återkommer jag till verkligheten för att Lina säger/skriker Du ska stanna vi är inte med HANNA. I mina tankar var vi typ redan död. Vi kommer trippande förbi gräsklipparen och Lina säger JA DÅ TRAVAR VI, DU FÅR BESTÄMMA VÄG. Jag säger TRAVAR skämtar du eller?!? men börjar trava. Hit gick det bra, fram till backen vid renarna. Där börjar jag må så sjukt illa, jag måste kräkas var allt jag kunde tänka för jag kunde inte öppna munnen och prata. Lina sa att jag måsta hoppa av hästen men jag tänkte att jag måste rida förbi renarna först. Men till slut slängde jag mig av mitt i backen och började skaka i typ hela kroppen. Jag måste ha varit i chock och att den släppte. Mådde så jäkla konstigt för jag kände mig inte direkt rädd i tanken innan utan mer arg och hopplös.

 

Jag gick en bit och hoppade sedan upp igen och vi travade och skrittade hemåt. Jag kände mig inte rädd men tankarna på vad som kunde ha hänt är skrämmande och Lina fick drass med en bubblande känslomässig Hanna i bilen hem. Grejen var den att jag skrev ju tidigare idag om att jag hade haft hemska drömmar. En av dom var att Dansa skulle stegra under vår ridtur, Lina drog i drömmen i vänster tygel och de slog över och Lina typ dog eller var blodig i huvudet iaf. Jag kunde ju inte gärna berätta detta för Lina innan ridturen idag och om jag hade sagt typ dra i höger tygel om hon stegrar(vilket hon inte har gjort sen i somras tror jag) så skulle hon ju fundera på varför jag säger nått sånt.

 

Allt gick verkligen bra idag. Jag känner mig inte rädd och Lina hade balans hela tiden idag. Men jag tror att min kropp visade hur mycket jag egentligen kämpar psykiskt i/med ridningen. Jag tycker det är helt fantastiskt att rida men också farligt. Alla tankar från då när jag flög av kom tillbaka i ett nafs och det är helt fruktansvärt. Jag känner mig glad över att jag har utmanat mig själv så pass mycket i ridningen att jag kan göra allt jag nu kan och vill göra men det ligger mycket slit bakom.