HannaKJonsson

Lina och Dansa hakade på igår, eller om det var jag och Winston som hakade på haha.. Vi red en helt lagom ridtur! Den var lite krävande men inte jobbig på ett endaste sätt! Min kropp är riktigt pigg nu och det är så himla skönt att bara känna att jag kan och orkar rida. Min handled är dock ganska paj och mina knän gör ont men hoppar inte ur led(de gör inte ont när jag rider utan efteråt bara). 

 

Vi höll igång ganska mycket och det är ju så roligt att galoppera! Det är nog det bästa jag vet! Winston blir ju lite segare och jag får jobba mer när vi har sällskap men det väger ju upp att ha någon att prata och rida tillsammans med. Kände att jag tappade lite tålamodet så jag läre ringa Lina sen och fråga om hon tyckte att jag hade vart för hård. Hon hade inte märkt att jag hade vart för hård så det var ju bra. Blir bara så trött på honom när han vill stanna och tjura eller vända runt. Han är ju som en dröm nu motför förut men ändå lite irriterande att han inte bara kan släppa det helt. Galoppen sitter som en smäck på Winston nu, när vi bestämmer galopp så tar det någon sekund innan han har en klockren inte "springa in i galopp" eller rusning utan bara shoop så var det en jämn och super härlig galopp. Traven var lite stretig men jag tror det var lite mitt fel då jag inte kunde hjälpa honom med så bra stöd i bettet med vänsterhanden. 

 

Jag hamnade fel en gång i galoppen, jag vet inte hur, kanske att Winston vejade lite, jag studsar upp ur sadeln och landar sedan på vänstersida och bak på kanten av sadeln. Jag kände hur jag nästan tappade stigbygeln och så tänkte jag - Attans jag kunde väl åtminstonde fått ramla av i diket istället för mitt på den hårda vägen. Men jag lyckades på något sätt studsa tillbaka i sadeln och fortsätta galoppen. Lina hade tydligen sagt "Sitt kvar!" men jag var nog lite för uppe i allt för att höra det haha.. Jag kommer ihåg förut då jag alltid ville stanna efter varje hopp, studs eller tok Winston gjorde eller om han blev rädd för något. Jag hade verkligen panik. Jag var så himla himla rädd att han skulle sticka med mig. Jag är inte så rädd för det längre har jag kommit på. Jag känner att det idag skulle finnas en chans att jag skulle sitta kvar och att jag skulle få stopp på honom. Jag måste bara hålla mig lugn. Jag kan ju nu också styra skänklarna både när jag sitter, står och hänger lite löst vilket gör att han inte kommer undan så lätt. Jag känner mig ju så mycket mer trygg med honom även om jag kan tycka att det är lite jobbigt ibland då han är överallt och ingenstans.