HannaKJonsson

Jag vet inte riktigt vad som hände på gårdagens ridtur. Först var den okej, sen blev det en riktig skitridtur och sen var jag helt lycklig. Winston var som en bulldozer, sådär som han var förut. Dragig och frustande och pustande och bångstyrig. Men jag orkade med honom så det var egentligen inga problem mer än att han inte kändes harmonisk(haha att ens skriva harmonisk i dagens inlägg gör att jag börjar fnittra). Vi red till Sågverket och där bakom häcken var det några barn som åkte matta i snön. Lina ville vända och gå hem(eftersom vi annars skulle behöva gå tillbaka samma väg) Winston är spänd på vad som är bakom häcken och när jag precis har vänt så blir W ännu mer uppspänd och det är på grund av att jag stressar upp mig(Jag stressar upp mig på grund av att jag stannar alldeles bredvid där "faran" är och att jag då vänder hemåt vilket är Ws pigga håll, vilket kan i mitt huvud innebära att han sticker). Jag hoppar av och kommer aldrig att göra något annat i det läget. För mig finns det inget som gör att det är värt att sitta kvar i den situationen(om jag hade vart själv så hade jag travat vidare och vänt när han är lugn. Vi gjorde detta typ förra veckan fast det då var en skidåkare som han tyckte var läskig). Så i det här läget var detta en riktig skitridtur eftersom jag heller inte kom upp i sadeln igen eftersom det är snö överallt. 

 

Så kommer vi till Blåvitahusetbacken och W tar höger galopp och håller den hela backen upp. Trots vissa svårigheter precis vid huset så klarar han det! Jag är så himla glad att han vill galoppera nuförtiden. Vilken kämpe han är! Jag blir så lycklig när han klarar någonting nytt!