HannaKJonsson

Igår red vi ut på E med Lina och Dansa. Det var vidrig väg med enbart is. Hästarna har ju broddar så de har bra fäste men Winston blev för första gången vad jag kan minnas lite osäker och spänd i gången. Det var ju typ lika gången innan men då brydde han sig inte så jag vet inte varför han liksom vinklade ut benen kändes det som och blev ostadig.

Vid Fågelladan fick Dansa syn på något och spände upp sig och ville vända hemåt. Hon kom inte runt, Lina avstyrde ju det. Men fy farao vad jag är glad att jag inte rider med hästar som blir rädda och sticker. Dansa har ju varit lite jobbig när hon blitt rädd att hon stannar eller till och med backar eller hoppar lite åt sidan och jag känner att det är en himla tur att hon gör det istället för annars skulle jag aldrig ha kunnat vara med under hennes inridning på en annan häst. Känslan jag får när jag inser att vi vilken sekund som helst kan fara iväg i racergalopp helt okontrollerat är hemsk. Ännu värre om vi först ska göra en slänga oss runt sväng och sen dra iväg. Lina fick sjunga en sång och jag andades och andades. Sen var det bra. Men jag kan inte säga att det lockade jättemycket att galoppera på det stället på vägen tillbaka så det var tur att vi bara skrittade och travade på grund av underlaget idag.

 

Winston var nog väldigt duktig överlag, var seg i skritten och tjurade lite när Dansa kom nära rumpan. Helt otittig. Men på grund av att detta var en längre(normal men längre motför våra tempopass som vi mest kör han och jag) runda så blev jag för trött för att kunna rida tillräckligt bra och då blir han inte rolig för han känner väl att han kan komma undan. Fick ont i ljumsken på höger också och blev lite ledsen för det känns som att när jag väl är pigg och frisk och smärtfri(typ, förutom det normala) så ska jag slås ner och tänk om jag alltid ska ha ont om jag rider lite längre liksom, hur kul är det. Jag vet att jag inte ska tänka så men det är lätt när jag är trött och det gör ont och det känns som att det kvittar lite vad eller hur jag gör så är det såhär. Det försvann när jag hoppade av och gick hem.

 

Winston kan numera travökningar i jämn takt och utan obalans ibland. Detta tack vare att Dansa har lärt sig det och vill öva. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om ridturen. Jag var nog mest glad åtminstonde. Det sjuka med våra gemensamma ridturer är att de gånger jag blir mest nervös och spänd är då vi gör saker som gör Lina mer lugn och trygg. Tex när det kommer en skoter så vill Lina ta sig till en avtagsväg och komma undan, gärna så snabbt som möjligt såklart. Detta gör mig sjukt stressad vilket visar sig på Winston och gör mig bara nervös, det känns också som att jag visar honom att det är farligt. Jag vill ju helst bara stanna och vänta tills skotern åkt förbi eller nått, Winston är ju liiite seg att få dit man vill också och det gör mig frustrerad när jag känner att vi måste för att allting ska gå så bra som möjligt. Igår trodde vi dessutom att det skulle komma en stor långtradare på Kyrkvägen och Lina vände om och gick in på en plats bredvid vägen där det är en sluttning med isunderlag, det är ju för att komma bort från vägen och lastbilen utifall Dansa skulle hoppa runt eller så. Jag får ju panik av bara tanken att gå upp där med Winston, speciellt när han är sprallig av att vi har vänt hemåt. Jag förstår Linas tankar och känsla helt och fullt. Vi har två helt olika hästar, jag bortskämd med en häst som knappt rör på öronen åt fordon(om han skulle göra det skulle jag slänga mig av) och Lina har Dansa som kan göra lite olika beroende på vad hon känner för för sekunden. Det är inte värt risken för Dansas skull att inte gå undan. Jag försöker anpassa mig till det här så gott jag kan men jag tycker det är otroligt svårt ibland för jag blir så himla stressad i kroppen. Ännu en sak att öva på.